Too Much Monkey Business

Recension av Crister Berge

TOO MUCH MONKEY BUSINESS (2000)

Bakgrundsinformation

1981 gav RCA ut en skiva som hette Guitar Man. På den fanns tio låtar som hade fått nya pålägg vid sessioner 1980. Detta var ett försök att ge Elvis musik ett "modernt" sound för att på så sätt appellera till en "ny" publik. Mannen bakom projektet var Elvis producent Felton Jarvis. Skivan blev en modest framgång och sålde enl. Mark Schraven ca 400 000 ex i USA, vilket väl får betraktas som godkänt. Singeln Guitar Man/Faded Love nådde som bäst en 28:e plats på Billboard.

Det här kunde ha resulterat i något bra, många Elvislåtar var ju sparsamt arrangerade i sina originalversioner så idén var inte helt fel. Tyvärr blev inte slutresultatet så lyckat: lyssna bara till de hemska gitarrslingorna i Guitar Man, de billiga trummaskinerna i Too Much Monkey Business, den vedervärdiga distgitarren i Only The Strong Survive, den akustiska gitarren som är mixad "way up" i She Thinks I Still Care etc. Att Elvis röst dessutom dränks och sångekot är fruktansvärt i flera låtar gör ju inte heller saken bättre. Emellanåt låter det som en hemmagjord amatördemo.

Konceptskivorna i slutet av 70- och början av 80-talet var verkligen bisarra: bakom titlar som t.ex. Elvis Sings For Children And Grownups Too och The Elvis Medley gömde sig bara dynga och - oftast - ingenting nytt. I början av 80-talet hade ingen på RCA tagit sig tid att plöja igenom arkiven. De ansvariga trodde att det fanns ytterst lite att ge ut och det kan väl till viss del förklara (men inte ursäkta!) deras bedrövliga utgivningspolitik under 80-talet. Juridiska stridigheter om sångrättigheter och fejder med amerikanska musikerförbundet beträffande ersättning till musiker kan vara andra tänkbara förklaringar. Det här blir en lång recension.

Here we go:

FTD-utgåvan Too Much Monkey Business smögs in mellan Tuscon '76 och One Night In Vegas och innehåller alla låtar från Guitar Man plus tio sånger till som fick samma behandling, alltså totalt 20 låtar. En övervägande majoritet av dessa kan samsas under genren country. Låtarna spelades ursprungligen in mellan 1967-76, med fokus på memphissessionen 1969 (nio låtar). Jerry Reed gjorde de flesta gitarrpåläggen, bl.a. förstörde han sin egenkomponerade låt Guitar Man, som Elvis spelade in i Nashville 1967 och där Reed själv kallades in till studion (han avbröt en fiskesemester) för att spela "gut-string guitar". Hans gitarrsolon är enformiga och enfaldiga. Speltiden är 62:36, omslaget är fint och layouten är helt okej.

Burning Love slarvades igenom 1972, produktionen var bristfällig, slö och tafflig. På 70-talet var det många låtar som inte ägnades så mycket tid som är nödvändigt för att få en riktigt solid master. Den här versionen är en liten förbättring, men de kunde ha gjort så mycket mer med en så bra låt. Framför allt gitarrsolot är som hämtat från ett uselt garageband. På titelspåret har lagts en bluesgitarr och även If You Talk In Your Sleep (som bara är 2:32 !) har fått ett bluesigt arrangemang, som gör att den påminner lite om I Heard It Through The Grapevine. Obs! Med det vill jag inte påstå att Grapevine är en blueslåt, observera det.

I'll Be There var ett riktigt stolpskott i original. Den här versionen är en förbättring och innehåller bl.a. ett mycket trevligt saxofonsolo. Men det är en svag låt. Precis som på många andra låtar från American Sound 1969 låter det som Elvis gäspar när han går ner i de lägre registren. Felton använde den snabbare versionen av She Thinks I Still Care (som släpptes utan pålägg på Walk A Mile In My Shoes 1996). Här doftar gitarrsolot en smula 50-tal. Det "spontana infallet" I'll Hold You In My Heart tjänar på overdubs. Och här får vi äntligen ett riktigt slut. En låt som många Elvisfans rådiggar. Jag förstår inte vad det är som är så fantastiskt: en släpig, intetsägande (som Roger Erssons sätt att skriva) låt där Elvis upprepar samma lilla textsnutt om och om igen. I samband med att skivan The Memphis Record släpptes på 80-talet skrev den fete skåningen Lennart Persson om I'll Hold You In My Heart i div. svenska tidningar och var alldeles lyrisk ("tid och rum upphör" och annat nonsens) - det är obegripligt.

Porrfilmsorgeln i In The Ghetto är som hämtad från en ballad av Michael Jackson eller Lionel Ritchie i skarven mellan 70- och 80-talet. Hey Jude är ett hån mot Paul McCartney - inte nog med att Elvis sjunger som en apa - han kan inte ens texten! Blue Suede Shoes är från Las Vegas 1969 och ganska bra, faktiskt (jag vet att Oven inte håller med mig). Introt fick mig att tänka på You're The One That I Want, duetten från filmen Grease med John Travolta och Olivia Newton-John. Tre balla gitarrsolon (som enl. Schraven spelades av Carl Perkins) är kul, men jag saknar de klassiska licksen i refrängen. Sångekot ska vi inte tala om - huuu…

Det här är en skiva enbart för de inbitna fansen.

Betyg: + + (2)

E-mail: jon.burrows@excite.com