|
Recension av Crister Berge ONE NIGHT IN VEGAS (2000) Spökomslag Detta är vol. 7 i Follow That Dream-serien och vilken tripp vi bjuds på: premiärkväll i Las Vegas den 10 augusti 1970. Ronnie Tutt var tillbaka vid trummorna och Elvis bjöd nu på en mycket lugnare repertoar än i februari. Här var det första gången många låtar spelades live. Två 50-talslåtar och bandpresentationen är borttagna, vilket lämnar oss med 16 låtar. Vi får också fem spår från en repetition den 4 januari och detta adderar till en fin-fin speltid på 72:19. På omslaget ser Elvis ut som ett spöke. En kass blåssektion kan man ha överseende med, men det är verkligen synd att konserten plågas av vissa ljudproblem: begynnande rundgång och surr i förstärkarna. James Burton var inte riktigt på hugget denna afton och dessutom har han ett väldigt mesigt, tunt ljud i gitarren som får mig att tänka på Come What May (1966) eller Country Pie med Bob Dylan (1969). Däremot är det skönt att vi slipper Charlie Hodges hemska körsång! Han var inte sjuk, för jag hör honom gapskratta åt ett av Elvis skämt under kvällen. Apostroferna i You've Lost That Lovin' Feelin' har tagits bort. "Coverbandet" Elvis Han gör låtar av band och artister som Bee Gees (mest kända för soundtracket till filmen Saturday Night Fever med John Travolta), B J Thomas (Raindrops Keep Fallin' On My Head), Beatles (som ju ligger på listorna världen över när detta skrivs), Neil Diamond (Cracklin' Rose), Righteous Brothers (Unchained Melody), Dusty Springfield (som gav ut You Don't Have To Say Love Me på singel redan 1966), Simon & Garfunkel (Mrs Robinson, Sounds Of Silence m.fl.) och träskrockaren Tony Joe White. Låtmaterialet är starkt men visst är det underligt att Elvis inte gjorde mer av sina egna låtar, både gamla hits såväl som sånger från Memphis året innan ratas av någon anledning. Jag noterar små textmissar i Polk Salad Annie och I've Lost You. Det här blir en av mina längsta recensioner någonsin. "You have made my nose turn blue" That's All Right användes nu som öppningslåt. Mitt under Mystery Train utropar Elvis plötsligt: "Feel like Johnny Cash, man!" Elvis efterföljande lilla monolog har titulerats "Talk" av Jorgensen & Semon. "Psykedeliska" The Next Step Is Love gavs ut på TTWII-boxen som kom i somras. Av någon anledning uppskattar jag den mer nu, även om jag saknar Penny Lane-trumpeten. Vilket omdöme man ger beror till stor del på vilket humör man är på när man sätter sig ned och skriver. Words var en hit för Bee Gees 1968. Jag hittade en smärre (ett ord!) textändring i I Just Can't Help Believin' : "a touch of misty morning" istället för "trace". "This time the girl is gonna stay"…? Det låter ju trevligt men knappast en realistisk förhoppning i dagens Stockholm, där könen är helt segregerade, männen är kastrerade och kvinnorna är perverterade. Och lobotomerade. Degenererade. "We don't know what the Hell we're doin', simple as that" Makalös version av Something, George Harrison-balladen som Elvis fastnade för. Snäppet bättre än versionen från 11 augusti som finns på Walk A Mile In My Shoes. Därför är det synd att Elvis i princip sjunger samma vers tre gånger. Polk Salad Annie är väldigt försiktig till en början. Mycket bra slut i I've Lost You. Och Elvis imitation av Glen Campbell är rolig. Men han låter som en galen psykopat på LSD när han räknar in Patch It Up, där ett missförstånd inträffar efter 2:42, ni som är lite musikaliska hör det om ni lyssnar noga. Slutet är en katastrof. Nästan alla låtar görs med auktoritet, inlevelse och skärpa, t.o.m. ständiga avslutningsnumret Can't Help Falling In Love är bra, detta var ju innan den blev en s.k. "throwaway". Och se'n är det slut; Closing Vamp var inte implementerad i showen ännu. Efter closing night den 7 september stack basisten Jerry Scheff iväg till Los Angeles och spelade in LP:n LA Woman med The Doors. "That's how we're going to open the show" Så repetitionen: i en ganska långsam Words sjunger Elvis "be right by your side" istället för "give you all my life". Sen får vi höra Elvis joddla, tro det eller ej. Det verkade vara en väldigt god stämning i gruppen. Om Twenty Days And Twenty Nights säger Elvis "That's how long we're gonna be here". En kul textändring: "I left my wife with a guy named Bill" istället för "I left my wife with unpaid bills". Av någon anledning får inte Clive Westlake credit på låten. Intressant att höra You Don't Have To Say You Love Me utan blås och stråkar. Burtons plockande är ganska komiskt. Bridge... tonas tyvärr efter 2½ minut. En reflektion Av 16 låtar opening night 1970 var åtminstone tio stycken nya. Ta en titt på låtlistan från Tuscon '76 (inom parantes årtalet då Elvis först gjorde den live): 1. See See Rider (1970) 15. Hurt (NY) 17. Help Me Make It Through The Night (1973) 18. Danny Boy (NY) Vilken kontrast; med lite god vilja kan väl maximalt fyra låtar betraktas som "nya" och då ska man ändå komma ihåg att den här konserten inte är helt representativ för Elvis 1976. "Stagnation" är ordet jag tänker på. I rest my case. Slutplädering FTD:s utgivning är verkligen en berg-och-dalbana: Burbank '68, den första skivan i serien, var ett riktigt stolpskott, Jungle Room Sessions var mästerlig. Senast gav de oss sådan smörja som Tuscon '76 (Johnny Savage, har du fått hjärnsläpp??!) och sedan kommer en sån här femetta. Och som vanligt på FTD: inget plastfodral (vilket i och för sig är bra), knapphändig info (inte ens musikerna är listade), ingen booklet. Detta beror antagligen på att skivorna i den här serien inte är någon lysande affär för BMG. När det gäller försäljningssiffror så är det fortfarande de "gamla" skivorna som säljer bäst - och töntiga samlingsalbum. Men skit i det, för bättre än så här blir det inte. En helt fantastisk show, den slår t.o.m. CD 2 (12 augusti) från nyutgåvan av That's The Way It Is. Detta är Elvis på höjden av sin karriär, oavsett vad 50-talsdiggarna säger. Den bästa utgåvan hittills i FTD-serien. "Is the air-conditioning off in here, man?" Högsta betyg: + + + + + (5) © Crister Berge 2000. E-mail: jon.burrows@excite.com |