Breathing Out Fire

Recension av Crister Berge

BREATHING OUT FIRE (MADISON)

50-talstema

Dayton, Ohio den 6 oktober 1974. Vid det här laget hade Elvis tröttnat på Suspicious Minds. Vi får 20 låtar och ett medley, elva (!) av dessa är från 50-talet. Elvis sjunger lite annorlunda denna konsert, svårt att definiera - lyssna så förstår ni kanske vad jag menar. Ljudet är sådär. Titeln är fånig. Speltiden är 58:17.

Ingen Zarathustra…

Det börjar alltså direkt med See See Rider, som föräras ett spexslut denna kväll. I Got A Woman/Amen pågår i mer än 6 minuter. Bra version av Big Boss Man. Elvis börjar sjunga direkt i The Wonder Of You. Det gjorde han ofta. Ofattbart. Under presentationen av bandet får musikerna spela solon, ett koncept som "föddes" en månad tidigare (se rec. av Desert Storm). Basisten Duke Bardwell får till ett solo som är enkelt men bra, långt bättre än det tråkiga blues-solo som kollegan Jerry Scheff brukade göra. Bas är inget soloinstrument så man ska inte krångla till det. Lawdy Miss Clawdy påminner starkt om Down In The Alley från If You Talk In Your Sleep.

Ingen seriositet

Elvis och J.D. Sumner tjafsar med varann under Why Me Lord? och Elvis tar om refrängen en gång till på slutet. Elvis ber om en gitarr och spelar två femtitalare: först That's All Right och sedan ett av de allra första 70-talsframförandena av (en släpig) Blue X-Mas. Elvis kan inte texten. Burton & Co spelar väldigt återhållsamt.

Inte så mycket "fire" här…

Betyget blir därför: + + + (3)