Recension av Crister Berge

LOVE LETTERS FROM NEVADA (SUNDIAL)

En magisk kväll på Hilton Hotel

Audience recording från den 4 december 1976, det som blev Elvis sista engagemang i Las Vegas. Man hör publiken babbla. Kärringar fnittrar och flabbar. Det låter tamejtusan som det är några svenskar som sitter i publiken! Men ljudet är bra för att vara en publikinspelning. Det finns många soundboards som har sämre ljud. "From the original mastertape" står det på baksidan - jaha??? Totalt 18 låtar kan räknas som kompletta. Speltiden är 66:47. Elvis är på strålande humör och gör, sensationellt, en mycket bra show; han levererar t.ex. otroligt bra och kraftfulla versioner av Hurt och How Great Thou Art.  Egentligen är det bara Blue Suede Shoes och Fever som flummas till. I publiken denna kväll satt bl.a. Roy Orbison, Vernon Presley och Elvis åttaårige dotter Lisa Marie. När vi öppnar CD-fodralet hittar vi flera färgfoton på Elvis. Han ser verkligen för jävlig ut. Man ska inte "döma hunden efter håren".

Låtkommentarer

Publiken skriker "requests" hela kvällen. If You Love Me (Let Me Know) är "mycket bra", som Marc skulle ha sagt. Skönt att höra It's Now Or Never utan Sherrill Nielsen. Introt av James Burton är kul. Fantastisk inlevelse i Bridge Over Troubled Water (sällan framförd 1976). Direkt efter Bridge… börjar Elvis pratsjunga en starkt förkortad version (jag klockade den till 1:44) av What Now My Love.  Bandet försöker anpassa sig till denna "nytolkning" - de måste ha undrat vad han sysslade med, pianisten Tony Brown slutar t.o.m. spela ett tag. Mot slutet dundrar Elvis in med full kraft. Innan presentationen av bandet säger Elvis "The say that a man is judged by the people around him… look at these freaks!" Ronnie Tutts trumsolo är imponerande, som vanligt. Vilken utväxling! Underligt att Tony kopierade Shane Keisters pianosolo not för not. Keister gjorde det mycket bättre. Jag har alltid associerat inledningen till liveversioner av Love Letters till ledmotivet från tv-serien Spanarna På Hill Street.  I reprisen av Hail Hail Rock & Roll får vi höra ett metal-solo, tro det eller ej.

Kanske var Ginger Alden anledningen till Elvis goda humör?

En magisk kväll. Köp den!

Ett stort tack till Per för att jag fått tillgång till hans skatt av Elvisskivor som ger oss insyn i den störste liveartist som någonsin funnits.

Betyget blir "mycket bra": + + + + (4)

© Crister Berge 2000.

TILLBAKA