|
Recension av Crister Berge A PROFILE - THE KING ON STAGE, VOL. 1, CD#1 (FORT BAXTER) Ej soundboard Jag har tidigare recenserat en skiva från vol. 2 av Profile-boxen. Nu är det dags att skärskåda den första boxen, närmare bestämt en midnattsshow (CD 1) från Las Vegas den 20 augusti 1973. Det var runt detta datum som Börje Lundberg såg Elvis. Rock 'n Roll Medley var nytt för säsongen och Polk Salad Annie hade strukits. Den här konserten innehåller två unika låtar, mer om det senare. Elvis har ingen riktig power i pipan denna sena afton ("Svag i rösten", som allas vår Roger Ersson skrev inte mindre än tre gånger när han recenserade den här skivan i Tidskriften Elvis nr 2/1996) och han är inte överdrivet pratsam. Emory Gordy spelar bas. Han fyllde luckan mellan Jerry Scheff och Duke Bardwell. Ljudet är burkigt, men ändå hyfsat med tanke på att inspelningen är gjord med två mikrofoner som inte är kopplade till mixerbordet. Speltiden är 53:30. Av någon outgrundlig anledning finns det väldigt få bootlegs från -73. Opening Night '72 innehåller tre bonuslåtar från 3/9 och en skiva som heter It's A Matter Of Time dokumenterar en show den 5 februari. Spejsad text JD Sumner får applåder mitt under sin sedvanliga Boeing-imitation i Amen. Har ni lyssnat på texten i Steamroller Blues : I'm a cement mixer A churning urn of burning funk I'm a demolition derby A hefty hunk of steaming junk… Arret till Trouble (från filmen King Creole) är hämtat från Elvis TV Special 1968, men Elvis sjunger inte lika bra som då. Burtons bisarra "solo" är vedervärdigt. Dock: en unik låt. Och genomrepeterad, inte något "spontant infall". Efter band introductions (som det är klippt i) presenterar Elvis Bob Hope som sitter i publiken: "En amerikansk instutition." Sensationellt My Boy presenterar Elvis som en låt av Richard Harris. Ett smått sensationellt framförande; Elvis hade ännu inte spelat in låten i studio (det blev inte av förrän i december). Fanns med på skivan Good Times och den släpptes också på singel i januari 1975. Nåväl, detta är en riktigt bra version, Elvis sjunger med övertygelse och känsla. Fast slutet är egendomligt. Release Me lät bättre 1970 och -72. Elvis distraheras av folk som kastar saker, vad vet jag inte. How Great Thou Art tillägnas Bob Hope. Säg upp er prenumeration på Tidskriften Elvis och lägg pengarna på Flaming Star istället. Om bara ljudet varit bättre… Betyg: + + + (3) © Crister Berge 2000. |