The Jungle Room Sessions

Recension av Crister Berge

THE JUNGLE ROOM SESSIONS (2000)

Kungens svanesång

Detta är den fjärde utgåvan från Follow That Dream Records. Här får vi alla låtar (utan overdubs) från Graceland 1976: 14 alternativa tagningar och två oklippta mastertagningar, i den ordning de spelades in. Flera sånger tjänar på den avskalade formulan. Det verkade inte vara något fel på stämningen i djungelrummet. Elvis sjunger bra och låtmaterialet håller hög klass, men visst hade det varit trevligt med lite mer up-tempo. Ljudet är mycket bra, bevisligen gick det utmärkt att spela in i Elvis hem. En av kompositörerna till Pledging My Love har fått sitt namn felstavat i låtförteckningen. Samtliga låtar gavs ut på skivorna From Elvis Presley Boulevard (som mycket väl kunde ha fått heta Elvis Sings The Blues) och Moody Blue.

En gul hund?

"Överge mig inte i början [av låten]." Take 3 av Bitter They Are, Harder They Fall avbryts av en ringande telefon och en hund (?). Den kompletta tagningen är bättre än mastern. Körarrangemanget i She Thinks I Still Care, take 2A (take 2B finns på Walk A Mile In My Shoes) är inte så lyckat, bandet spelar för återhållsamt och instrumenteringen är för sparsam. Jag tycker också att låten är alldeles för lång, nästan 5½ min. Notera surret i slutet på take 2 av The Last Farewell.

Goda intentioner

Inledningen i Solitaire är en pina. Intentionerna i I'll Never Fall In Love Again, take 5, är goda men det här försöket gör inte den här fantastiska låten rättvisa. Elvis glömmer texten i take 2 av Moody Blue och i nästföljande tagning missar Burton sitt solo helt. Take 3 av For The Heart inleds med akustisk gitarr men vad gör det för skillnad - låten är lika töntig för det. Never Again är en riktigt usel låt. Hurt blev ett populärt inslag i liverepertoaren. Take 2 av Blue Eyes Crying In The Rain är förskräcklig och en ostämd gitarr är ett irritationsmoment i take 1 av It's Easy For You. Way Down är tidigare utgiven på Platinum.

Non-vocal

Spår # 17 är en instrumental, den legendomsusade (There's A) Fire Down Below, som Elvis aldrig lade på sång på. Inte utan glädje kan jag meddela att det är en riktig rocklåt med ett "steady beat", fjärran från den typ av låtar som Elvis gjorde på 70-talet. Skriven av Elvis basist Jerry Scheff, som tyckte att Elvis spelade in alldeles för få låtar med drag i. Det är en ganska simpel låt, inte så mycket harmonier (D, F, G och A). Mixen är konstig och gitarren kunde ha varit samplad från en skiva med Paul McCartney ! Enligt en trubadur jag känner kan man höra att det är en basist som skrivit låten. Samme person tycker också att Fire Down Below påminner om Way Down. Svårt att bedöma hur den skulle låta med sång.

Till sist får vi några sekunder av America. Helt ointressant.

Avslutningsvis undrar jag vad ni tycker om den här strofen från Bitter They Are… :

"She caught me lyin'

And she caught a train

And I caught a fever

…in the raaaaaaaaaiiiin…"

FOTNOT:

Den här skivan kan bara köpas genom fanklubbar och är dyrare än en reguljär BMG-CD.

Det här är den bästa skivan från Follow That Dream hittills.

Betyget blir "mycket bra": + + + + (4)