Talking Elvis

Bokrecension av Crister Berge

TALKING ELVIS av Trevor Cajiao (1997)

Intervjuer

Talking Elvis är en synnerligen intressant bok som innehåller samtal med personer med olika relationer till vår idol. Dessa intervjuer har tidigare publicerats i tidningarna Elvis - The Man And His Music och Now Dig This. På 239 sidor hinner man med 27 intervjuoffer: tolv musiker som spelade med honom, sju låtskrivare (åtta om man räknar Red West) och fyra medlemmar ur Memphismaffian. Flera uttalar starka antipatier gentemot Colonel Parker. Norrmannen Jan-Erik Kjeseth är ansvarig för fem av intervjuerna. Boken är lättläst och trevlig. Vi får insyn i Mannen bakom Myten. Det här blir en lång recension. Men först några…

Tänkvärda citat:

"Hans omgivning var ett av hans största problem"

(Duke Bardwell)

"Doing two shows a night in Vegas is what killed Elvis"

(Gordon Stoker)

"It broke our hearts that the guy [Elvis] died basically broke"

(Stoker igen)

"He's a mean motherfucker"

(David Briggs om Red West)

"He went to the bathroom"

(Larrie Londin med ett sensationellt avslöjande)

"Elvis kept mushroomin'…"

Först ut är Scotty Moore och han har mycket att berätta. Innan Scotty började arbeta med Elvis spelade han i en grupp som hette Doug Poindexter & The Starlite Wranglers. De släppte en singel, My Kind Of Carryin' On. Jag hörde den första gången i början av 80-talet och det är en lustig bit. Poindexter var en riktig gammaldags countrysångare som sjöng ur näsan med kraftig accent. Jag visste däremot inte att det var Scotty himself som skrev låten.

Tydligen ska det finnas en inspelning av How Do You Think I Feel? från Sun där Elvis sjunger i bakgrunden. Det vore spännande att få höra den nå'n gång.

Ett sorgligt mysterium

Scottys relation till Elvis var inte den allra bästa - de hade ingen kontakt alls efter The Singer Special 1968. Och Scotty gick aldrig på en enda av Elvis konserter under 70-talet. Vad hände? Blev de ovänner? Hade Elvis dåligt samvete för att Scotty var underbetald och inte fick det erkännande han förtjänade för de tidiga inspelningarna? Scotty får enligt uppgift inga royaltypengar för alla skivor Elvis säljer trots att han spelar på så många hits. Skandalöst. Eller skämdes han för sina hillbilly-rötter och ville inte bli påmind om sin bakgrund? Ville han inte bli associerad med kamrater från den "gamla tiden"? Troligen får vi aldrig reda på sanningen. Scotty själv hävdar att han aldrig kände något agg eller bitterhet: "We were like brothers." Ska man tro på det?

Babblar och går på

Intervjun med Sam Phillips är inte lika intressant. Han babblar, ljuger och hittar på. Han hävdar bl.a. att Marion Keisker, som var sekreterare på Sun Records när Elvis spelade in där, är en lögnerska (betr. My Happiness). Mycket skitsnack.

Även George Klein snackar massa goja.

Det gör däremot inte Gordon Stoker från Jordanaires. Lite dåligt att de inte letade upp en bild på honom. Stoker riktar en del kritik mot Colonel Parker, bl.a. för den vansinniga affären med RCA 1973 och det faktum att Parker tog 50% av Elvis inkomster. "Och Elvis avlönade ju ca 30 personer med sin halva."

Låtskrivaren Ben Weisman har credit på inte mindre än 57 låtar som Elvis spelade in. Han skrev sällan texter. Han påstår att han har kassettband i sin ägo med "privata saker som Elvis gjorde för mig." Pah!

Hårresande ignorans

Otis Blackwell påstår att han inte känner till att Elvis gjorde Make Me Know It.

Intervjun med Red West är alldeles för kort. Fokuserar en del på låtskrivaren West.

Mort Shuman skrev flera klassiska låtar till Elvis med sin partner Doc Pomus. Han träffade aldrig Elvis. Framstår som lite knäpp.

Saxofonisten Boots Randolph verkar vara väldigt ointelligent. Märkligt att Kjeseth inte frågar om Boots fantastiska solo i Girls! Girls! Girls!.

Paul Evans är ett besynnerligt val av intervjuobjekt. Elvis spelade bara in fyra av hans låtar. Han mötte heller aldrig Elvis.

Producenten Steve Binder var bara 23 år när han gjorde The Singer Special med Elvis. Han berättar att det var ett sant nöje att jobba med Elvis, att han var tillmötesgående och älskvärd.

Intervjun med Elvis "rhythm section" Jerry Scheff och Ronnie Tutt är förvånansvärt ointressant. Scheff pratar mest. Han gillade inte The Last Farewell och Sweet Caroline.

Den mediokre basisten

"The way I ended up with the job was really pretty much of an accident"

(Duke Bardwell om hur han fick jobbet som basist i Elvis band)

Bardwell ersatte Emory Gordy 1973. Duke var egentligen gitarrist. Och visst, det stämmer ju om man tänker efter: han spelar bas som en gitarrist. Han gillade rock n' roll och hatade låtar som My Way, You Gave Me A Mountain och Bridge Over Troubled Water. Han var med och spelade in skivan Elvis Today 1975, men ny bas lades på låtarna senare (overdub). Han bävade för att spela solo och uppskattade inte Elvis spontanitet på scen. Han berättar också att Elvis brukade hacka på honom under konserter. En gång kastade Elvis vatten på hans elbas, vilket är förenat med livsfara. Jävla dåre. På några unika bilder från Houston Astrodome 1974 ser vi bl.a. Jerry Schilling i bakgrunden.

Bisarre Briggs

Intervjun med David Briggs är bisarr. Svordomarna haglar och han sågar i stort sett hela Elvis 70-talsproduktion! Allt var dåligt: låtarna, musikerna, körsångarna, ljudteknikerna… Inte ens RCA:s skivstudios undgår kritik.

Linda Jones frågor till Dave Hebler är under all kritik. Hebler blir också - med all rätt - märkbart irriterad.

Kris Kristofferson jämför Elvis med excentriske miljardären Howard Hughes: "Two of the most vibrant American spirits… - - - …and they both ended up secluded behind blacked-out windows on drugs." Ganska meningslös intervju. Och extremt kort.

Den gigantiske trummisen

"You had to be real careful. If you said you liked somethin' - a shirt, a watch, a ring - he'd take it off and give it to you."

(Larrie Londin om en av Elvis många svagheter)

Londin spelade med Elvis 1976-77. Synd att vi inte får se ett foto av honom. Han berättar att han vägde drygt 160 kg på 70-talet och använder det som utgångspunkt för att hävda att Elvis såg jättebra ut de sista åren. Han har missuppfattat det mesta om Elvis. Han kallar Översten för "rövhål". Som sagt: de flesta (som får frågan) berättar att de ogillade Parker.

Återigen:

"Hans omgivning var ett av hans största problem"

(Duke Bardwell)

Oj, det blev långt det här. Talking Elvis är en fantastisk bok. Layouten kunde ha varit bättre och avsaknaden av färgbilder är också ett minus, men…

…betyget blir ändå: + + + + + (5)