Elvis Meets Presley

Recension av Crister Berge

ELVIS MEETS PRESLEY (JAR)

Osedvanligt fånig titel

Den här skivan kom 1997 och består av alternativa tagningar från tidigt 60-tal, liveupptagningar från 70-talet samt den famösa "duetten" far/dotter inspelad i Midsouth Coliseum i Elvis hemstad den 16 augusti 1997. En salig blandning som adderar till en dryg timmes speltid. Väl värd att ha.

Bra ljud!

"Djungelversionen" av Memphis Tennessee (troligtvis take 1) har mer framträdande trummor än den "officiella" tagningen, som spelades in året därpå, dvs. 1964. Trummorna är balla, men Jerry Kennedy missar i sitt gitarrsolo. Notera att Elvis sjunger "Help me, operator". Saxofonsolot i In Your Arms är verkligen malplacerat. Forget Me Never och In My Way är två riktiga sömnpiller.

Tvillingar

It's A Sin och There's Always Me är väldigt lika. Den sistnämnda får vi höra flera misslyckade försök på. Det är komiskt när pianisten Floyd Cramer missar i introt och när Elvis ropar "What the hell y'all doin'? Hey, Gene? [Gene Smith, Elvis kusin] We're right in the middle of a take here!"

Sensationellt bra ljud i Long Lonely Highway, take 1. Innan låten säger Elvis "Lamar, dammit." Lamar Fike var alltså i studion. Elvis sätt att avbryta take 3 av Fever är underhållande. Han sjunger "chicks were born to give…" -vissling- och: "Fuck." Gently är mördande tråkig.

För kalenderbitarna

På Collectors Gold (1991) finns take 4 av There's Always Me, take 3 av Gently samt take 2 av Memphis Tennessee.

På nyligen utgivna Such A Night återfinns take 1 av Fever och take 9 av There's Always Me.

Live from Las Vegas…

Från Las Vegas 22 mars 1975 får vi höra två låtar: en helt orepeterad version av You're The Reason I'm Living och en av Elvis absoluta favoritlåtar, nämligen Green Green Grass Of Home från LP:n Elvis Today. Troligtvis en av de första gångerna låten framfördes live (spelades in den 10 mars samma år). Om jag inte missminner mig så är den kompletta konserten utgiven på boxen A Profile - The King On Stage, vol. 2.

En knastrig acetat av Don't Cry Daddy är från Vegas 16 februari 1970. Men att kalla det en "duett" med Charlie Hodge är väl ändå att ta i? Den tonas alldeles för tidigt.

Och Flodin var där

Åsså var det Memphis '97 då. För att vara en "audience recording" är ljudet ganska bra. Priscillas "tal" störs av att den infantila publiken skall applådera åt var och varannan mening hon säger. Sen följer det mest intressanta på den här skivan: 29 år gammal gör äntligen en glasögonprydd, fånigt leende Lisa Marie Presley sångdebut med balladen Don't Cry Daddy, som hon via modern teknik sjunger i duett med sin hädangångne far. Arrangemanget är lite annorlunda än originalet. Och hur låter det? Jodå, inte alls så pjåkigt. Visst har hon ärvt lite av sin fars gudabenådade musikalitet. Hennes röst är mogen och ganska mörk. Hon ändrar texten i andra versen. Istället för "It's true, but somehow it just don't seem right" sjunger hon "it's cruel, somehow it just don't seem right."

Dåligt intryck

Efter låten får Lisa stormande applåder och håller ett kort tacktal. På något sätt ger hon ett maskulint och vulgärt intryck. Jag får känslan av att hon varit med om en del, troligtvis har han varit promiskuös i unga år. Hon låter hård, kall, ointelligent och allmänt blasé. En olycklig människa. Så tyckte jag även när jag såg TV-intervjun med henne och hennes f.d. äkta make Michael Jackson för några år sedan. Jag får bilden av en riktig partybrud som röker som en borstbindare och alltid har en stor stark i den ena handen och en grogg (eller kanske en manslem?) i den andra. Det kan inte ha varit lätt att växa upp och vara avkomma till den mest kända personen i världen. Och en morsa som Priscilla kan ju inte ha gjort saken lättare…

Betyg: + + + (3)