From Elvis in Memphis

Recension av Crister Berge

FROM ELVIS IN MEMPHIS (1969)

Denna suveräna skiva tillhör en av milstolparna i Elvis karriär och innehåller 12 låtar inspelade i Memphis 1969* i legendariska studion American Sound med Chips Moman som producent. Den släpptes i maj 1969 och har en given plats på min lista över de 10 bästa LP-skivorna genom tiderna, tillsammans med artister och band som Bob Dylan, Neil Young, Bruce Springsteen, Beatles, Rolling Stones, Doors och Creedence Clearwater Revival. From Elvis In Memphis innebar en oerhörd förändring i Elvis musikaliska värv med låtar som representerade ett nytt, fräscht sound i stilfulla arrangemang som håller än idag. Efter att ha förslösat ett decennium i Hollywood tog sig Elvis samman och åstadkom något han verkligen kunde vara stolt över. På sensommaren gjorde han scencomeback på International Hotel i Las Vegas.

Sida A

Första spåret är Wearin' That Loved-On Look - kan en skiva börja bättre? Redan första ackordet slår an tonen för vad som komma skall. Lyssna på Tommy Cogbills makalösa bas - vilken spelglädje! Däremot är texten lite lustig, tredje versen lyder: "...Baby, if you ever loved me, then Bonnie and Clyde loved the law / Well a bird can't fly and I don't like apple pie and a tree won't grow in Arkansas..." ! I'll Hold You In My Heart är svagare, sannolikt ett resultat av nostalgi från Elvis sida. Kompet lämnar en del att önska (slött och oinspirerat) och framför allt pianot känns egendomligt stelt och "fel". Därtill är detta pekoral lite väl långt (4:31) och även om Elvis sjunger med känsla är det samma korta textsnutt som upprepas om och om igen. Dessutom är slutet lite abrupt. Long Black Limousine med sin smått bisarra text är bättre, fast jag retar upp mig på en trumpet som känns lite "out of place".

It Keeps Right On A-Hurtin' är en ganska seg countrylåt från 1962 av Johnny Tillotson. Lite för smörig och sentimental för min smak. Den absoluta höjdpunkten på denna remarkabla LP är Elvis tolkning av Hank Snows countryklassiker I'm Movin' On. Inledningen är så anspråkslös med bl.a. en härlig steel guitar men efter ett tag formligen exploderar låten och det hela utvecklas till världens tung-gung. Vilket sväng de får till! Här är Gene Chrismans distinkta trummor väl värda att nämnas. Jag måste ha lyssnat på den här låten minst 200 gånger och jag säger bara det: bättre än så här blir det inte, folks! Det är otroligt - är detta samme man som bara två år tidigare erbjöd världen sådan smörja som Double Trouble ?

Sida B

Power Of My Love är rå och tuff, men blåset kunde de ha skippat, det känns en smula malplacerat. Varför gjorde han inte mera dylikt material? Gentle On My Mind är känslosam och vacker. Den bästa versionen av den här låten någonsin. Skriven av John Hartford 1968. After Loving You känns till en början faktiskt snarlik I'll Hold You In My Heart men skenet bedrar, sticket lyfter låten och Elvis sjunger med glöd och inlevelse. True Love Travels On A Gravel Road är en vemodig komposition som Elvis gör underverk med. Gravel betyder förresten "förvirrande" eller "förbryllande" i detta sammanhang (fri översättning). Eller färdas kärlek på en grusig väg? Knappast. För övrigt Al Owens och Dallas Fraziers andra bidrag till skivan. Any Day Now är så elegant, så underbart arrangerad - och som han sjunger! Detta måste för övrigt vara århundradets bästa singelbaksida, den släpptes som B-sida till In The Ghetto, en stillsam ballad med ett socialt budskap som utgör en grandios avslutning på en fantastisk LP. In The Ghetto blev sommaren 1969 en jättehit för Elvis, den första sedan mitten av 60-talet.

* Bland övriga låtar som spelades in vid dessa sessions hittar vi bl.a. Suspicious Minds (Elvis första USA-etta sedan 1962 - och även hans sista), Don't Cry Daddy (skriven av Scott Davis, som också är mannen bakom In The Ghetto) samt den underbara Kentucky Rain.

Mördande konkurrens

Omnämnas bör också det vrålsnygga omslaget, ett foto från Elvis TV Special 1968. Den totala speltiden är 36:51. Mycket märkligt att denna LP inte klättrade högre än till trettonde plats på Billboards Hot 100 i USA, men det berodde nog till största del på att konkurrensen var mördande 1969. Titta bara på den här listan med kända band som gav ut album detta år: Creedence med John Fogerty i spetsen ägde året, de gav ut tre LP (Bayou Country, Green River, Willie And The Poor Boys), Beatles (Abbey Road), Dylan (Nashville Skyline), Rolling Stones (Let It Bleed), Doors (Soft Parade - deras sämsta) The Who (Tommy). Neil Young startade sin karriär som soloartist med två LP-skivor (Neil Young, Everybody Knows This Is Nowhere). Bland grupper som skivdebuterade hittar vi bl.a. Led Zeppelin (två skivor), Santana, Crosby, Stills & Nash, ZZ Top, Blood, Sweat And Tears och Genesis. Andra band som också gjorde avtryck i musikhistorien detta fantastiska år var Canned Heat, Ten Years After, Deep Purple och Blind Faith. Vilket år! Oj, det här blev en rejäl utsvävning.

Det blir högsta betyg: + + + + + (5)