MOODY BLUE AND OTHER GREAT PERFORMANCES

Recension av Crister Berge

(FORT BAXTER)

Otroligt bra ljud

Två shower har klippts ihop: Merparten av låtarna kommer från Charlotte, North Carolina den 21 februari 1977. De fyra sista sångerna är dock hämtade från Montgomery, Alabama fem dagar tidigare. Ljudet är förträffligt och speltiden är 60:35.

Flum

Vi kommer in i början av Are You Lonesome Tonight. Elvis är beväpnad med en akustisk gitarr. Han sjunger fel textrad: "Do the chairs in your parlor" istället för "Does your memory stray" och blir sufflerad av en påläst kvinna i publiken. Under recitationen flummar sedan Elvis rejält, glömmer texten och sluddrar/flabbar sig igenom det hela. Elvis hade ofta problem just med Are You Lonesome Tonight, lyssna bara på Elvis In Concert.

Efter detta pinsamma debacle inleder Elvis Reconsider Baby (från Elvis Is Back! 1960), en låt han inte gjorde så ofta 1977. Låten är ytterligare bevis för att James Burton inte var någon bluesgitarrist. "My first record was called That's All Right Mama" säger Elvis och börjar spela. Han avbryter när han upptäcker att gitarren har stämt av sig ("Is this thing tuned?") och sjunger Love Me istället.

"I'd like to do my latest record"

Den enda (?) kompletta liveversionen av Moody Blue har stark countrykänsla över sig. Elvis får kämpa med låten. Inget perfekt framförande men ändock intressant. En orkeslös Kung förmår inte göra rättvisa åt You Gave Me A Mountain. I Little Sister sjunger Elvis samma vers två gånger. Medleyt Teddy Bear/Don't Be Cruel har av någon anledning listats som två låtar av Fort Baxter.

Triolerna trillar…

Elvis vill sjunga "Please Release Me" och musikerna blir lite tagna på sängen, i synnerhet pianisten Tony Brown. Denna version vill jag beskriva som "vals-rock". Vilken skillnad mot 1970-72! En fin version av Hurt följer, men en orepeterad Why Me Lord? är mindre lyckad. Den spelades sällan -77 och det märks minsann. Elvis stoppar låten efter refrängen ("Wrong key") och resten av låten spelas i en annan tonart. Polk Salad Annie är från showen i Montgomery och det hörs: ljudbilden är annorlunda, Elvis hörs mycket sämre här. James får inte till sin "guitar part".

"Repeat, fellas!"

Vad var det som fick Elvis att spela gospeln Where No One Stands Alone ? Hans egendomliga, undermåliga pianospel är inget att skriva hem om. Inkluderad på How Great Thou Art (1967). Unchained Melody är inte heller särskilt rolig. Elvis sjunger lite stressat och hans pianospel håller inte, det låter tunt. Inte konstigt att Felton Jarvis lade overdubs på den aprilversion av Unchained Melody som hamnade på LP:n Moody Blue (1977).

På slutet finns en "hemlig" bonus: Vi får lyssna till ett 7 minuter långt telefonsamtal från 1971. Elvis talar med en förkyld herre vid namn "Ron" (?) om jordbävningar, ögonproblem, Las Vegas, karatebälten mm. På slutet lämnar Elvis över luren till Charlie Hodge som ger "Ron" telefonnumret till Lamar Fike.

En Elviskonsert som börjar med Are You Lonesome Tonight… Visst är det synd att vi inte får lyssna till Also Sprach Zarathustra och See See Rider, men tack vare en del ovanliga låtar och den suveräna ljudkvalitén är jag snäll i min bedömning.

Betyget blir därför: + + + (3)