PLATINUM - A LIFE IN MUSIC

Den här boxen släpptes 1997.  Hela Elvis karriär, från 1954 till 1977, täcks upp.

Inga Elvisfans kommer att bli besvikna, det kan jag lova. Jag trodde t.ex inte det fanns fler alternativa tagningar fr. 1956, men där hade jag fel! Ett 48-sidigt texthäfte medföljer där Colin Escott skriver informativt, initierat och förtjänstfullt om nästan varje låt. Häftet är tyvärr inte löstagbart, vilket gör att boxen får formen av en bok.

Ett litet minus är att många av de alt. tagningarna är kusligt lika originalen, enda skillnaden är att mastern oftast är bättre! Och jag hade gärna sett att lite mer studiosnack tagits med.

I den recension som följer kommer jag (med några undantag) inte kommentera Mastertagningarna.

DISC 1:  (end. 50-tal)

If you find someone new, who means more than me to you,

I'll never stand in your way

If you feel we must part, don't let pity rule your heart,

I'll never stand in your way

I love you much too much, to ever lose you

But what is to be will be and I'll obey

I'll be blue when you go, but I'll never let it show,

I'll never stand in your way…

Så lyder texten i I'll Never Stand In Your Way, insp. i Sunstudion, 4 januari (?) 1954. Ljudet är "skrapigt", men sången går fram bra. Spännande att lyssna till. Jag tycker nog det här är en bättre låt än My Happiness. Elvis ambition verkar onekligen ha varit att bli en ballad/countrysångare från början. Undrar om vi nånsin får höra Casual Love Affair ?

That's All Right får vi i två avbrutna försök innan en komplett tagning följer. Om jag inte missminner mig är det här tidigare utgivet på A GOLDEN CELEBRATION, boxen som släpptes 1984. Ljudet är förresten alldeles utmärkt.

Den alternativa tagningen av Blue Moon är mkt bra, t o m bättre än mastern! Elvis sjunger gudomligt. En suggestiv, förtrollande inspelning.

Good Rockin' Tonight och Mystery Train tillhör det bästa vår idol gjorde på Sun. Det fullständigt sjuder av livsglädje och energi. Scotty Moores betydelse får inte underskattas. Detta är tidlös musik.

Elvis version av Ray Charles kvinnoförtryckande I Got A Woman har jag alltid tyckt är lite styltig, så även i denna alt. tagning.

Heartbreak Hotel, take 6, skiljer sig inte mycket från originalversionen förutom att pianosolot låter lite underligt.

Medleyt Shake, Rattle & Roll/Flip Flop & Fly är från Elvis första TV-framträdande på Stage Show 28 januari 1956.

Take 10 av Lawdy Miss Clawdy är verkligen en upplevelse. Sångekot i början är kul. En av mina favoritlåtar alla kategorier.

Hound Dog är fr. Milton Berle Show 5 juni 1956.

I Rip It Up, take 15, lade jag märke till en liten ändring i texten; Elvis sjunger "…shag on down by the Union hall…".. Scotty missar lite i gitarrsolot. Från Ed Sullivan Show 9 september 1956 får vi höra Love Me Tender, titelspåret från hans första film. I presentationen titulerar Elvis sig själv som "we" och tackar de som han arbetat med i filmen.

I december samma år gjorde Elvis en privatinspelning av When The Saints Go Marching In. Ljudet är faktiskt riktigt skapligt (restaurerad med digital teknik). Skojfriskt och intressant. Slutet är komiskt.

Peace In The Valley ger mig gåshud. Elvis kärlek till gospelmusiken går inte att ta miste på. Rockkungen hade många sidor. En liten miss mot slutet, annars perfekt.

I acetaten Blueberry Hill misstänker jag att det är herr Presley själv som spelar piano (?). En ganska lång version med dålig balans i ljudmixen, sången är för framträdande på vissa ställen. New Orleans har jag alltid tyckt är lite löjlig. Full rulle med I Need Your Love Tonight och A Big Hunk O' Love. Ingen större skillnad från originalen.

Bad Nauheim Medley innehåller korta snuttar av 5 sånger. En "home recording" gjord 1959 där Elvis ackompanjerar sig själv på piano. Ljudet är inte särskilt bra, pianot distar och Elvis "försvinner" emellanåt. I'll Take You Home Again, Kathleen och I Will Be True spelade Elvis in i studio 1971. Kathleen... gör Elvis här i en hurtig version. There's No Tomorrow (som senare blev It's Now Or Never) tonas bort redan efter några takter.

DISC 2:  (1960-67)

Inleds med Stuck On You och Fame And Fortune fr. Frank Sinatra Timex Special 26 mars 1960. Konstigt nog är ljudkvalitén undermålig. Verkligen synd, särskilt med tanke på att bägge låtarna är väldigt bra (de utgjorde Elvis första singel efter lumpen). Enastående vokal insats utmärker den alt. tagningen av slömysiga It Feels So Right.

Bluestemat fortsätter med en outgiven tagning av A Mess Of Blues. I sista versen skrattar Elvis till, är det kanske nån av musikerna som spexar? Visst var Elvis en bluessångare av Guds nåde! Den här boxen är ju inte minst ett bevis för att EP kunde röra sig obehindrat mellan de flesta musikgenrer.

Gospelkvoten från det tidiga 60-talet fylls med His Hand In Mine och Milky White Way. Högtidstund för alla gospelfreaks alltså. Själv tycker jag Milky White Way har en oemotståndlig charm.

I'm Comin' Home finns inte mycket att orda om.

I Feel So Bad tillhör det absolut bästa ur Elvis 60-talsproduktion. Detta är antagligen en tidig tagning (take 1?) för den känns lite trevande och försiktig till en början. Troligtvis är den också "splicad", lyssna på kanalhoppet i saxofonsolot!

Det utsökta urvalet av kalaslåtar fortsätter med Bossa Nova Baby, take 2. En annorlunda mix, men mastern är nog allt strået vassare!

Ett hopp på tre år och vi får lyssna till How Great Thou Art, titelspåret från LP:n som gav Elvis en Grammy. Själv har jag alltid föredragit liveversionen.

Guitar Man (take 4) känns lite "lam". Elvis fraserar lite annorlunda, annars en karbonkopia av den officiella versionen. Fenomenala studiomusiker.

En naken You'll Never Walk Alone är faktiskt bättre än mastern. Och längre. Man kan höra Elvis pusta efter slutackordet.

Resten av låtarna på CD 2 är "home recordings":

Elvis vid pianot: Oh How I Love Jesus är i allra högsta grad "informal". Trevlig lyssning. Från 1966. Elvis tolkning av klassikern Tennessee Waltz påminner inte ett smack om originalet. Detta är en långsam, innerlig version. Kanonbra. Därför kan jag inte fatta varför låten tonas efter bara en dryg minut! Insp. 1966.

Sedan följer Blowin' In The Wind, Bob Dylans kanske mest kända låt. Elvis gör om melodin helt och sjunger med sin allra djupaste röst. Märkligt. Inspelningsår även här 1966.

Gitarrstödd är även I Can't Help It (If I'm Still In Love With You). Nu är både låten och ljudkvalitén sämre. Insp. 1961.

Efter en skämtsam inledning utvecklas I'm Beginning To Forget You till en liten stund av magi. Elvis sjunger helt a cappella. Den här låten tyckte memphissonen om, en gitarrversion återfinns på A LEGENDARY PERFORMER, vol. 4 (1983).

After Loving You spelade Elvis in i studio 1969. Den här versionen är från -66. Elvis pianospel lämnar en del att önska. Observera ändringen i texten: "...by just another turd with a pretty face..." !

DISC 3:  (1968-70)

Året är 1968 och vi hör Elvis jamma på I Got A Woman och Tiger Man i en primitiv inspelning. Intressant? Nej.

Från "boxningsringen" kommer en superkort When My Blue Moon Turns To Gold Again och Tryin' To Get To You. I den sistnämnda låten tar Elvis i så att hans röst nästan "spricker".

Från Memphissessionen är det trevligt att höra In The Ghetto utan stråkar och kör, enär detta gör lyssnaren mer uppmärksam på texten. Den avskalade formulan funkar inte lika bra i Suspicious Minds, här känns det istället som något "fattas".

Skönt att slippa munspelet i Power Of My Love. Elvis wailande mot slutet är en ovanlighet.

Liveframträdanden är temat härnäst. Inte mycket att kommentera här, förutom att Release Me i denna tagning låter som ett purfärskt tillskott i repertoaren. Rejält riv är det i See See Rider, låten som Elvis brukade öppna sina konserter med under 70-talet. Mer intressant är det att lyssna till när Elvis repar och lattjar med sitt band i Los Angeles 29 juli 1970 (Låtarna finns sedan tidigare på videon The Lost Performances och på bootlegskivan THERE'S ALWAYS ME, Vol.4).

Muddy Water... är lite bluesig och "loose", bättre än den mekaniska versionen på ELVIS COUNTRY. Elvis leker sig igenom några av sina gamla hits, bl a en kort Baby, Let's Play House - tragiskt att han inte gjorde den live! Hela denna repetition filmades av MGM för dokumentären That's The Way It Is och vid ett tillfälle tilltalar Elvis regissören Denis Sanders och säger lite modstulet: "As you can tell, we don't know these songs, we haven't rehearsed 'em...we're just foolin' around...".  Detta är uppenbart i en bedrövlig Money Honey. What'd I Say är också kul att höra, men jag saknar ett riktigt solo av James Burton. Det finns mer material från detta tillfälle, borde ges ut snarast. Kom igen, BMG!

CD # 3 är den svagaste i boxen.

DISC 4:  (1971-77)

Miracle Of The Rosary skippar vi.

He Touched Me är synnerligen svag. Här hör man att Elvis använder en handmikrofon. Bosom Of Abraham kunde väl ha hetat "Rock-A My Soul" ?

I'll Be Home On X-mas Day är ett riktigt sömnpiller, men slutet är en skön sak. Hur låter For The Good Times i studio, då? Jodå, helt OK, men som är fallet med så många andra låtar gjorde Elvis den ännu bättre live. Burning Love har ett annorlunda gitarrkomp jämfört med mastern. Det märks att det här är en s.k. "feelthru". Separate Ways, take 25, har en intim, närmast meditativ karaktär. Det var ju såna här vemodiga kärleksballader som Elvis etablerade en sådan förkärlek till under 70-talet. Det sorgsna anslaget dröjer sig kvar i Always On My Mind, take 2. Lite "tunn".

American Trilogy är från THE ALTERNATE ALOHA. Dåligt av de ansvariga att inte vaska fram en outgiven version av det här bombastiska patriotfyrverkeriet!

Promised Land, take 5, är ball. Retar dock upp mig på Norbert Putnams statiska bas.  Elvis snubblar lite på orden. Steamroller Blues är fr. Memphis -74. Jag föredrar nog versionen på ALOHA FROM HAWAII, den har lite mer tryck i sig.

"...and yes, I know how lonely life can be..." sjunger El i And I Love You So. Och det visste han nog. Elvis omgav sig ju mest med kretiner och ja-sägare!

En del av de alt. tagningarna på CD # 4 känns lite överflödiga.

Hi-haten i Moody Blue har alltid påmint mig om Tintarella di Luna.

For The Heart, första försöket, är lång och tråkig medan Pledging My Love, take 3, är slö och släpig, låter nästan amatörmässig. Annorlunda är det med Way Down, take 2. Här rockar Elvis loss ordentligt. Slutar med pianoackord istället för J D Sumners avgrundsbas. I My Way (25 april 1977) är det lite irriterande att Elvis håller micken för nära munnen, men i övrigt inget att klaga på. Den 9 januari 1971 emottog Elvis utmärkelsen som en av 1970 års "ten outstanding men". Boxen slutar med hans tacktal.

På en skala från 1 till 5 får PLATINUM betyget: + + + (3)

Crister Berge 1997

TILLBAKA