Walk A Mile In My Shoes

Recension av Crister Berge

WALK A MILE IN MY SHOES (1995)

...the essential 70's Masters

5 CD-skivor innehållande det allra bästa från 70-talet, plus en del annat "godis", som Roger Ersson skulle ha sagt. Den sammanlagda speltiden är väl över 6 timmar. Julsånger och gospel är inte inkluderade. Skönt! Texthäftet är påkostat och lyxigt, men texten är ibland svår att tyda beroende på fotografierna i bakgrunden. I recording data noterar jag att mastern av Fools Rush In är take 24. Intressant att få reda på att musiker som Mike Leech, Norbert Putnam och David Briggs skrev arrangemang till flera låtar. Dave Marsh skriver bra, men jag tycker han använder för mycket paranteser (eller vad tycker ni?) (tycker inte ni också att det är för mycket paranteser?) (det tycker i alla fall jag) (svenska tjejer saknar lojalitetskänsla). Måste även nämna de vrålsnygga bilderna på omslagen till skivorna.

THE SINGLES

DISC 1 (74:21)

Elvis producerade starka singlar åren 1970-72. Av 23 låtar på CD #1 anser jag att 11 st håller absolut toppklass. Tio låtar är inspelade i juni 1970 ("Nashville Marathon").

"Play it, James!"

Med The Wonder Of You fick Elvis en brottarhit i England 1970. Och vilket ljud! En eloge till Dennis Ferrante för ett utmärkt arbete. You Don't Have To Say You Love Me är utsökt arrangerad. Patch It Up förstår jag mig inte på; en tjatig låt med alldeles för mycket refräng på slutet. Where Did They Go, Lord är en prövning som heter duga.

Bisarr text

Lyssna på den bisarra texten i Life. Herrejävlar. Introt i I'm Leavin' lovar gott, men sedan faller tyvärr låten ihop som ett korthus. Heart Of Rome är en pina. The Sound Of Your Cry är bra, men refängen är för skrikig. Jag har alltid gillat det instrumentala blåspartiet i I Just Can't Help Believin'. Until It's Time For You To Go är en pärla. En vacker ballad som inte kan lämna någon oberörd.

Kusiner

Jag tycker man kan känna ett visst släktdrag mellan We Can Make The Morning och It's Only Love: två svulstiga, uppblåsta ballader i samma anda. Burning Love gav Elvis en välförtjänt (och välbehövd) hit hösten 1972. Jag har alltid tyckt att liveversionen från ALOHA FROM HAWAII 1973 är bättre. Fråga mig inte varför, men It's A Matter Of Time är ytterligare en så'n där låt som jag spelade med CB's Orkester då det begav sig. God knows why...

DISC 2 (72:58)

Singlar 1972-77.

"Om du pratar i sömnen"

Fool är en mördande tråkig ballad. Till skillnad från många andra gillar jag Raised On Rock, jag tycker den är klart hyfsad. I've Got A Thing About You Baby är helt suverän, vilket är mer än man kan säga om sömnpillret For Ol' Times Sake. Bägge låtarna är för övrigt skrivna av Tony Joe White. If You Talk In Your Sleep har groove men vilken text: "I know you're a lonely woman, and I love you..." (!)

Inga frigider

T-R-O-U-B-L-E är ball med sin fyndiga "tongue-in-cheek"-text. Promised Land var kanske den bästa rocklåten Elvis åstadkom under det ljuva, flummiga, promiskuösa 70-talet då drogerna flödade och inga tjejer var frigida. Enda negativa är sångljudet (effekten man lagt på sången), ett s.k. "muffled sound" som var populärt på 70-talet. Vad sägs om rimmet "I can roll but I just can't rock / And the time goes by, tick-tock" i For The Heart ? Moody Blue = dansbandslåt.

CD #1 är avsevärt bättre.

STUDIO HIGHLIGHTS 1970-76

DISC 3 (75:39)

Var Elvis produktiv under 70-talet? Tja, åtminstone 1970...18 av låtarna på disc 3 är från junisessionen i Nashville det året!

Några sura äpplen

Tråkiga "Tjugo dagar och tjugo nätter" tillhör samma typ av material som Elvis spelade in på Stax 1973. Elvis "pratsjunger" i The Fool. Vansinnigt tempo i A Hundred Years From Now. Lite dovt ljud i Little Cabin... "Wish I was an apple, danglin' from a tree" - odödlig strof från flåshurtiga Cindy, Cindy. Hade passat perfekt på ett soundtrack till en av Elvis filmer från mitten av 60-talet.

Paul Simon har sagt att han tyckte att Elvis överdramatiserade Bridge Over Troubled Water. Jag håller fullständigt med honom! Synd och skam att man knappt hör Burtons solo i Got My Mojo Working. Märkligt intro i kalkonlåten It's Your Baby, You Suck It.

Solot i Stranger In The Crowd är fruktansvärt. En gång i tiden ägde jag noterna till Mary In The Morning. Så nu vet ni det.

Engelska-övning: I'd say that the feeling is laid-back in Funny How Time Slips Away. Do you agree? Lady Madonna är helt meningslös. Elvis kan inte texten.

DISC 4 (74:50)

"Now I'm puttin' it thru Al's mike"

Vad var meningen med att ge ut I Shall Be Released? Har aldrig riktigt gillat Elvis stress-tolkning (ragtime??) av Bob Dylans Don't Think Twice... Burtons akustiska gitarrsolon funkar inte. My Way spelades in i Nashville den 10 juni 1971. Jag har viss förståelse för att RCA inte gav ut den.

Mastern av For The Good Times är take 4. På PLATINUM finns take 2.

Pömsig

Tidigare outgivna It's Diff'rent Now från 1973 är inte så pjåkig, men Elvis låter sömnig. Are You Sincere? är kort, bara 1:59. Tiger Man (jam) påminner om hur Big Boss Man lät live. Mina tankar vandrar faktiskt till The Doors.

Shake A Hand får mig att associera till Dwight Yoakam. Aint gonna tell you why… She Thinks I Still Care, take 2B, är betydligt snabbare än mastern (take 17). Och sämre. Vad f-n betyder take 2B? För utlåtande om mästerliga He'll Have To Go hänvisar jag till min recension av GREAT COUNTRY SONGS.

THE ELVIS PRESLEY SHOW

DISC 5 (74:34)

Liveinspelningar från 70-talet samt en del repetitioner.

För lite outgivet

Otroligt att Semon och Jorgensen väljer att ge ut See See Rider och Proud Mary från feb. 1970, det finns ju minst 50 versioner som är bättre. För många låtar från ON STAGE. Nog kunde vi ha fått fler outgivna versioner? Inspelningsdatum på Polk Salad är 18 februari, det står bara 2/70 i konvolutet. Dåliga versioner av Heartbreak Hotel och I Was The One.

Ingen power

Fem låtar är från Las Vegas 16 februari 1972. You Gave Me A Mountain är lite för mesig och Elvis ligger för långt tillbaka i mixen. Ännu en låt som växte med åren. The Impossible Dream lät mycket bättre i Madison Square Garden fyra månader senare. Elvis röst är bräcklig här. I'm So Lonesome I Could Cry och Suspicious Minds är från ALOHA FROM HAWAII medan Unchained Melody kommer från MOODY BLUE. Observera att det inte är Elvis som spelar piano på den sistnämnda, hans pianospel blev överdubbat.

Repetitioner

Twelfth Of Never är från en repetition i Hollywood 16 augusti 1974 som finns utgiven i sin helhet på MAGIC MOMENTS. Från repetitioner som ägde rum i juli 1970 väljer BMG att ge ut smörja som "Rancho Grande" och Froggy". Det finns dussintals låtar som är oändligt mycket bättre från dessa rep, lyssna bara på BRIGHTEST STAR ON SUNSET BOULEVARD, VOL. 1 & 2. Stranger In My Own Hometown är censurerad. Elvis sjunger "motherfucker" och "cocksucker" och det har tagits bort.

Slutsummering

Låtar jag saknar: Early Morning Rain, Love Letters, The Last Farewell, I'll Never Fall In Love Again och It's Easy For You. Sånger där Elvis varma röst omsveper oss, fyller oss med kärlek och gör oss alla till bättre människor.

Boxen är ojämn. Det "nya" är ganska ointressant.

Betyget blir därför: + + + (3)