The Brightest Star On Sunset Boulevard Vol 1

Recension av Crister Berge

THE BRIGHTEST STAR ON SUNSET BOULEVARD, VOL. 1 (FORT BAXTER)

A real treat

Första halvan av en repetition den 24 juli 1970 inför Elvis Vegasengagemang i augusti. Inga stråkar, inget blås, ingen kör. Bara Elvis och hans fantastiska musiker. Ljudet är utmärkt och Elvis hörs bra, hela vägen. Speltiden är 55:06.

"Fly-on-the-wall"

Kul att höra låtarna i "avskalad" formula, en del sånger förlorade på "Vegasstilen". Glen Hardin inleder ofta med ett intro på sitt piano, han verkar ha bäst koll. That's All Right skulle användas som inledningsnummer, ingen tvekan om det. I've Lost You / The Next Step Is Love hade precis släppts på singel. Stranger In The Crowd är cool, mer stake här än i den lama studioversionen. Slutet är häftigt. Att Something är helt ny framgår med all tydlighet, Elvis känner sig fram och fraserar fel.

Textändringar

Två "specialversioner" av Don't Cry Daddy är kul att lyssna till. Istället för "as I think of giving up" sjunger Elvis "as I think of throwing up" och: "Don't cry, Charlie" [Hodge]. "It was too slow, I think" säger Elvis och följaktligen gör de ett nytt försök. Elvis fortsätter att hitta på egna strofer: "to feel the pain and curse (=svära) the worst", "I beat my little children so", "together we'll put you on a bomber". Med kärringröst: "What's the matter, Daddy?". Polk Salad är lite flummig. Tutt är för otålig i segmentet "sock a little polk salad to me". Man får ha i åtanke att detta var en repetition. Avslutningsvis får vi höra en fin version av Just Pretend. Efter det måste Ronnie gå på muggen och då tog alla en paus. När de återupptog verksamheten blev resultatet ännu bättre: vol. 2 innehåller dessutom lite roligare låtar. Men den här skivan e' bra den me'.

Betyg: + + + + (4)