The lost Album

Recension av Crister Berge

THE LOST ALBUM (1990)

15 låtar från Nashville 1963-64, en smått schizofren blandning av godbitar och några riktigt sura karameller. Samtliga låtar är extremt korta. På den köpkassett jag äger finns inga liner notes och titeln är FOR THE ASKING. CD-utgåvan döptes dock till THE LOST ALBUM. Omslaget är fruktansvärt fult, det ser verkligen billigt ut.

Kommentarer:

Long Lonely Highway är elektrisk, men jag saknar ett solo. Pomus/Shuman skrev bra låtar. Elvis gör underverk med slätstrukna balladen Love Me Tonight. Och visst är Floyd Cramer en suverän pianist? What Now, What Next, Where To har en falsk slutton. Please Don't Drag That String Around är pinsam. Huu...

Blue River är alldeles för kort. Rena rama raptexten. Never Ending är ett guldkorn. Lyssna på Bob Moores bas. Trumfyrverkeri i Devil In Disguise. En välförtjänt hit för Elvis sensommaren 1963. I can picture myself Elvis gyratin' in the studio...

Slowly But Surely utmärks av Jerry Kennedys fuzz-gitarr. Inte helt lyckat. Skulle gärna vilja höra P.J. Probys demoversion av den här låten nån gång.

It Hurts Me är en av Elvis bästa 60-talsballader. Han sjunger gudomligt. Magnifik.

Det taffliga gitarrsolot drar ned helhetsintrycket av Memphis, Tennessee.

Ask Me är bland musiker känd som "orgel-låten". Vad det beror på får ni klura ut själva.

Betyg: + + + (3)