|
Recension av Crister Berge TOMORROW IS A LONG TIME (1999) "18 classic performances"? Nja... Inga nyheter I början av 90-talet kom THE LOST ALBUM som samlade Elvis inspelningar i Nashville 1963-64. TOMORROW IS A LONG TIME innehåller en ojämn kollektion låtar från Nashville 1966-68. Speltiden är 51:21. Inget nytt, inga alternativa tagningar. Ljudet är utmärkt (skam vore väl annars) och omslaget är snyggt, men det är dåligt att inga foton från sessionerna har använts i texthäftet. Har man boxen FROM NASHVILLE TO MEMPHIS så är den här skivan knappast ett måste. Skulle inte förvåna mig om BMG släpper en CD med titeln TOO MUCH MONKEY BUSINESS om några år... Kommentarer: Every word is crystal clear Too Much Monkey Business svänger som tusan. Jerry Reeds excellenta gitarrspel är en njutning. Atomic Swing? - Acoustic Swing! Att inte Guitar Man blev en hit är en gåta för mig. En bedrift att Elvis hinner med att rabbla all text - tydligt. Jag kan höra Elvis säga: "Lord, it's an awful lotta words!" Hypnotisk Enligt Colin Escott spelar Chip Young dobro på Elvis hypnotiska tolkning av titelspåret, en fantastisk inspelning som verkligen bröt mönstret. En av Bob Dylans favoritversioner av hans egna låtar. Ofattbart att låten gömdes undan som bonuslåt på ett soundtrack på 60-talet. Personligen tycker jag U.S. Male är ganska töntig, men musikernas insats räddar upp en hel del. Verserna känns lite som transportsträckor. Inga hits Efter ett ballt intro står Big Boss Man och stampar i fyra minuter. Största behållningen är Charlie McCoys munspel. Jag saknar framförallt backing vocals. Love Letters är andlöst vacker men Elvis sjunger lite för återhållsamt. Har alltid tyckt att Elvis re-recording 1970 är ännu bättre. Jag älskar visparna. Escott påstår att Love Letters klättrade till plats # 11 på Billboard. Det är fel. Den nådde bara en nittonde placering som högst. I England gick det bättre, # 6. Det finns inga riktiga hits på den här skivan, tidsperioden som den spänner över präglades av kommersiell stagnation. Ett bra substitut för Mogadon Indescribably Blue har aldrig tillhört mina favoritlåtar. Seg. Samma omdöme gäller för You Don't Know Me. Fools Fall In Love är hurtig. Här finns ett av de sämsta gitarrsolona i någon Elvislåt. Blåset är tja...intressant. Hi-Heel Sneakers är för lång, särskilt med tanke på att Elvis bara sjunger två verser. Det hade varit trevligt om han hade kunnat hålla käften i solopartierna. Down In The Alley har en väldigt rörig produktion och ett hemskt gitarrsolo. Och vilken fånig text! Come What May är så dålig att man storknar. Fel tonart Just Call Me Lonesome (bara 2:05!) är en härlig countrylåt som hade tjänat på lite tjejkör. Tonarten är för hög, vilket gör att Elvis får kämpa sig igenom låten. Den alternativa tagningen på GREAT COUNTRY SONGS (1996) är bättre. Harmony vocals overdubbed by Elvis Mediokra Singing Tree påminner om Devil Woman och en av Red Wests låtar på THE HOME RECORDINGS. Goin' Home eller Going Home, det är frågan. Visst låter Elvis irriterad? Mycket harmonier i I'll Remember You. Troligtvis "splicad", lyssna uppmärksamt vid tonartshöjningen. En låt som kom till sin fulla rätt live (ex. ALOHA FROM HAWAII). Betyg: + + + (3) © Crister Berge 1999. |