|
Recension av Crister Berge ELVIS ARON PRESLEY (4 CD) Återutgivning av "Silverboxen" som släpptes på vinyl 1980. AN EARLY LIVE PERFORMANCE "Strictly an adult audience..." Unik inspelning från Las Vegas den 6 maj 1956. Bra ljud. Visst kan man skönja en viss sarkasm i "mellansnacket" innan Long Tall Sally. D.J. Fontanas trumsolo i Blue Suede Shoes är ingen höjdare. Elvis gitarr är väldigt ostämd. Mysko att de bara spelade fyra låtar. En klart godkänd början. MONOLOG En 27-årig Elvis öppnar sitt hjärta Monolog? Detta är en intervju, men frågorna är bortklippta. Jag har alltid trott att samtalet ägde rum under inspelningen av filmen Kid Galahad. Tydligen inte. Elvis låter väldigt avspänd, nästan sorgsen. Han suckar tungt vid upprepade tillfällen. Det babblas i bakgrunden och någon hantverkare bankar. För de i vår läsekrets som inte är så haj på engelska följer här en översättning av det viktigaste som Elvis säger: "Jag har försökt att förbli densamme." "Jag vill utvecklas som skådespelare." "Jag ser på mig själv som en vanlig människa, inte bättre än någon annan. Blod rinner genom mina ådror." "Jag tycker om att underhålla folk." "Jag läser en hel del filosofi." "Omger mig inte med intellektuella." "Jag gillar tuffa (råa) sporter som boxning, amerikansk fotboll, karate." Vidare berättar Elvis om sitt dåliga temperament, att han alltid tar sig tid för sina fans och att han visst vill gifta sig och bilda familj en dag. Han anser sig ha varit väldigt lyckligt lottad i livet men har trots detta upplevt många ensamma stunder. Vi får också en förklaring till varför han fortsatte att göra töntiga musikaler. BENEFIT PERFORMANCE Inte minsta tecken till nervositet 15 låtar från Hawaii 25 mars 1961. Elvis hade spelat i Memphis en månad tidigare. Bandet bestod av Scotty Moore & Hank Garland på gitarr, Bobby Moore på bas, D.J. Fontana på trummor, Floyd Cramer på piano, Boots Randolph på saxofon och, naturligtvis, Jordanaires. En gång i tiden ägde jag "Silverboxen" på vinyl. Jag kan minnas fel, men jag tycker inte ljudet har förbättrats särskilt märkbart på den här CD-utgåvan. Elvis sjunger utmärkt. Hur kunde han hålla sig borta från liveframträdanden så länge? Kul att höra A Fool Such As I live. Observera textraden: "You taught me how, to milk a cow"! Fr.o.m Such A Night blir ljudet sämre. Elvis försvinner helt av och till. I Reconsider Baby får Boots ett långt saxsolo (precis som på skivan Elvis Is Back). Säkerligen var konserten en enastående upplevelse för de 4 000 lyckliga själar som var där, på plats. COLLECTOR'S GOLD FROM THE MOVIE YEARS Filmlåtar 1960-65 They Remind Me Too Much Of You sjunger Elvis med honungslen stämma. Och visst påminner den om Anything That's Part Of You (samma upphovsman: Don Robertson, vars specialitet var sorgsna ballader. Elvis spelade in 14 av hans låtar). I Tonight's All Right For Love är det komiskt när Elvis blir chockad av Jordanaires kraftfulla inhopp i raden "fly right up to the sky!". Follow That Dream är trevlig. Tack vare den låten vann jag 200 kr i en tävling i Radio Vinyl för två år sedan. På den tiden var jag "övrig redaktionsmedarbetare" i Roger Erssons Elvistidning. Det var tider det... Alltid lika roligt att höra Elvis skratta, han hade ett härligt garv. Och inte konstigt att han skrattar åt en så fånig låt som Datin'. THE TV SPECIALS Tidigare utgivet Inga nyheter... inga kommentarer. THE LAS VEGAS YEARS Fem getingar! Elvis live 1969-72 - bättre än så blir det inte. Alla tio låtarna är bra. T.ex. den bästa versionen av Polk Salad Annie. Några av låtarna är från repetitioner, bl.a. Neil Diamonds underbara ballad Sweet Caroline. Lyssna hur Elvis får en tupp i halsen i textraden "growing strong". James Burton borde ha fått ett solo i My Babe. LOST SINGLES "Förlorade singlar"? Absolut. Inte så konstigt heller. Det enda bra med I'm Leavin' är det inledande partiet. I övrigt en högst medioker sång. Lika tråkig är The First Time Ever I Saw Your Face. Hi-Heel Sneakers lyfter aldrig. Patetisk är ordet som bäst beskriver Softly As I Leave You. Ljudet är inte heller direkt tip-top. En andfådd Elvis sjunger Unchained Melody 21 juni 1977. Finns även på Great Performances utan overdubs. Versionen på Moody Blue är mycket bättre. Fool är inte värd att kommentera. Rags To Riches har ett spelfel i början. En hemsk låt. It's Only Love och America The Beautiful kunde gärna få ha förblivit "förlorade" för min del. ELVIS AT THE PIANO Jesus Christ... Ja, inte var han nå'n pianovirtuos direkt. ZZZZZZ... THE CONCERT YEARS "Elvis i full rulle" Samtliga låtar inspelade live juni 1975, utom See See Rider och I Got A Woman. Elvis sjunger väldigt avslappnat och är på gott humör. Kanske beroende på att han är hög som ett hus? Rider låter lite mekanisk och Burtons solo ligger lite för långt tillbaka i mixen. Kan inte fatta varför Elvis alltid envisades med att dra ner tempot i showen varenda gång med sin introduktion till I Got A Woman ("Well, well, well..."). Och det gamla vanliga skämtet om folk med kikare som ser ut som grodor. Jättekul. Ha-ha. Han drar ut på slutet i Love Me så det nästan blir löjeväckande. Publiken verkar ljummen inför If You Love Me (Let Me Know). Elvis säger att han är trött på att sjunga Love me Tender. Finns nog lite allvar i den kommentaren. Han tappar bort sig i medleyt Teddy Bear/Don't Be Cruel p.g.a. att han är upptagen med att fråga en massa småtjejer om deras ålder. Det märks att det är klippt i segmentet "Introductions". T-R-O-U-B-L-E med sin fyndiga text var Elvis "current single". Konstigt slut. Personligen föredrar jag studioversionen. Jag ryser när J.D. Sumner får sjunga Why Me Lord - vilken basröst! Synd att Elvis fjantar sig. Däremot är det inget fel på seriositeten i How Great Thou Art. Låång version av American Trilogy. När Elvis sjunger Funny How Time Slips Away försöker han imitera Willie Nelson och det är ganska komiskt. Har svårt att förstå införlivandet av Little Darlin' i repertoaren. Tempot är lite för högt i Mystery Train /Tiger Man. En hyfsad konsert. Silverboxen får betyget: + + (2) © Crister Berge 1998. |