Memories

Recension av Crister Berge

MEMORIES - THE '68 COMEBACK SPECIAL

"33-åringen"

1968 hade Elvis karriär stagnerat och det var uppenbart att en radikal förändring behövdes. Elvis NBC TV Special blev vändpunkten och Kungen svek inte sina fans. Jag minns själv hur jag vid 11 års ålder första gången såg showen på TV och blev hänförd av Elvis elektriska utstrålning. Jag kommer så väl ihåg öppningen: det maffiga introt till Trouble och Elvis som med magnetisk blick stirrade rakt in i kameran. Hur hans omsorgsfullt kammade frisyr flög åt helvete när han kastade tillbaka huvudet. Och den oefterlikneliga Rösten.

Visst var han den Störste.

Hes och het

CD 1: (60:16)

Innan Heartbreak Hotel harklar sig Elvis och säger: "Well, I gotta do this sooner or later, so I might as well do it now, baby". Lite för mycket stråkar i Can't Help Falling In Love. I Don't Be Cruel har den bisarra flöjten utplånats - tack för det! Tempot är väldigt uppdrivet i rocklåtarna. Solopartiet i Blue Suede Shoes är totalt meningslöst, arret får mig att tänka på signaturmelodin till TV-serien "Batman". Några nummer är något överorkestrerade.

"Am I being filmed from the waist down?" frågar Elvis innan han levererar en finstämd version av Love Me Tender. Baby What You Want Me To Do är en klar besvikelse, det lät bättre med D.J. och Scotty. Det instrumentala introt är alldeles för långt.

I det tråkiga gospelmedleyt låter Elvis lite osäker och trevande till en början. A Little Less Conversation är inte heller nå'n höjdare; texten är fånig och Elvis sjunger utan entusiasm. Har aldrig gillat låten.

"Scotty never could play that thing"

CD 2: (60:28)

De tre inledande privatinspelningarna, bandade av Joe Esposito, känns helt onödiga. Kan inte förstå varför BMG ger ut dem. På boxen PLATINUM erhöll vi I Got A Woman och Tiger Man från samma tillfälle. Sedan följer den sit down show (27 juni kl. 18) som finns på videon ONE NIGHT WITH YOU. Tjatigt med alla versioner av Baby What You Want Me To Do. De flesta låtarna presenteras i flummiga versioner. Heartbreak Hotel är förskräcklig, Scotty glömmer solot och Elvis kommer inte ihåg texten.

Efter ett tag läser Elvis högt från ett papper: "Elvis will talk about...". Pinsamt. Sedan säger Prez att han gillar gruppen The Beards ("Skäggen"), syftande på The Byrds. Ganska komiskt. När Elvis skämtar om sin berömda läppkrökning ("I did 29 pictures like that") flabbar Charlie Hodge så att väggarna skälver. Jag tycker mig kunna skönja en viss irritation i Elvis kommentar till mr Fontana: "You tell 'em about San Antonio, man". Tystlåtne Scotty vill höra sin favoritlåt Lawdy Miss Clawdy. Och det får han. Innan sista låten säger Elvis: "We have another audience waitin' to come in". Publiken uttrycker sitt missnöje och Elvis replikerar: "Man, I just work here!".

TIGER MAN-showen (kl. 20) är mycket bättre, Elvis hade blivit varm i kläderna då - på mer än ett sätt... Därför tycker jag en enkel-CD hade varit att föredra. Som helhet innehåller MEMORIES alldeles för lite "nytt" och det drar ned mitt slutbetyg. Ljudet är inte heller mycket att hurra för.

Men visst är avslutande If I Can Dream fullständigt lysande.

Jag HATAR Alan Fortas!

På CD:n TIGER MAN förskonades vi från Alan Fortas sabla bankande. Inte här. Han förstör nästan varenda låt. Fortas kallades "Hog Ears". Jag har ett bättre nick name åt honom: Hog Brain!

Egentligen borde jag ge separata betyg men som helhet är MEMORIES värd: + + + (3)