|
Filmrecension av Crister Berge THAT'S THE WAY IT IS - SPECIAL EDITION (VHS VERSION) Tråkigt Filmen vi alla sett fram emot så länge…blev en besvikelse. P.g.a. juridiska stridigheter togs en hel timme ej tidigare visat material bort i sista stund. Kvar blev "bara" ca 30 minuter film vi inte sett förut. Inte nog med det: videon innehåller ingen biotrailer, trots att det står på baksidan att den ska vara med. "Patch it up", kortfilmen som handlar om hur det gick till att göra den nya versionen av TTWII, är inte översatt. Och den anonyme person som översatt huvudfilmen är ett RÖVHÅL! Lyssna här bara: Joe Esposito, som intervjuas i "Patch it up" med namnskylt och allt, får heta "Joyce Brazil" !!!! Otroligt! Det mest positiva är att alla sekvenser från England (med bl.a. de pinsamma Elvisimitatörerna) samt alla intervjuer med knäppa fans har tagits bort. I den här nyversionen är det bara Elvis från start till mål, och det är ju precis så vi fans vill ha det! Filmens höjdpunkt är en kanonversion av Mystery Train / Tiger Man. Från repetitionerna Jag blev djupt deprimerad första gången jag såg inledningen av filmen; nu framgår det med all tydlighet hur knäpp Elvis var och hur sjuk hela hans tillvaro (och umgänge) var. Elvis måste hela tiden vara rolig och ball inför polarna. Tragiskt. Man förstår verkligen varför många av de här scenerna klipptes bort 1970. Elvis är uppenbart drogpåverkad, det märks framför allt under That's All Right. Little Sister / Get Back framförs på ett flummigt, amatörmässigt sätt och James Burton imponerar inte, bl.a. envisas han med att spela "solo" på refrängmelodin! En hamburgerpaus stressas igenom med ultra-speed (för att ge en "modern" touch åt filmen?) och en a cappella-version av Crying Time * är filmad ur ett underligt fågelperspektiv som känns helt malplacerat. Under en slö Love Me stoppar Elvis micken i munnen och låten avslutas med att han lutar sig bakåt och faller handlöst i golvet. Vilken jävla dåre. Inte konstigt att han kallades "Crazy". När Elvis sjunger Twenty Days And Twenty Nights klipper de mellan den replokal där Elvis sitter och en annan där Sweet Inspirations sjunger till kassettband av samma låt. Ett dramaturgiskt grepp som jag bara finner irriterande. Senare repar Elvis med både band och körsångare och då blir det uppenbart vilken dålig bandledare Elvis var. När de går igenom Bridge Over Troubled Water försöker Elvis instruera, men det blir bara pinsamt, ingen tycks lyssna eller förstå vad han snackar om. Patetiskt att se. Bluestolvan Santa Claus Is Back In Town (ett av hans "spontana infall") är väldigt seg och det tar ett tag innan musikerna hakar på. John Wilkinson ser livrädd ut, medan Burton har ett mer skeptiskt ansiktsuttryck. Live Rent generellt tycker jag det är för många klipp och alldeles för mycket publikbilder. Ljudet är inte heller bra, men det beror tydligen till stor del på min dåliga video. Om man ska fortsätta klagosången så tycker jag även att det hela är lite fantasilöst filmat. Mycket uppvägs dock av den suveräna bildkvalitén. Drogad är han också, titta bara på hans ögon i slutet av I Can't Stop Loving You. Patch It Up är fånig, infantil, tjatig - rock & roll? Knappast. Burton och Wilkinson samtalar under låten. Under Suspicious Minds traskar Elvis i sakta mak över scenen mot en av tjejerna i Sweet Inspirations (hon med gluggen). Han kommer närmare och närmare och hon backar och backar. Elvis avslutar sin promenad med att göra en häftig rörelse, vilket medför att den lilla afroamerikanskan nästan skiter på sig av skräck. Underskatta inte detta; de var rädda för honom, de visste aldrig vad han skulle hitta på. Köp DVD:n istället. * Skriven av Buck Owens. Jag hörde Ray Charles version på Radio Vinyl nyligen. Betyg: + + + (3) © Crister Berge 2001. E-mail: jon.burrows@excite.com |