|
Recension av Crister Berge DIXIELAND ROCKS (2001) Södern rockar CD #11 från Follow That Dream har en speltid på 73:20 och bjuder på soundboardinspelningar med en stressad Elvis från Murfreesboro, Tennessee den 6 och 7 maj 1975, de två sista gigen på en turné som startade 24 april. Ljudet är hyfsat, men lite "torrt". Alltnog hörs Elvis tydligt. Omslagsbilden är skrämmande lik Good Times och posen på baksidan känner vi igen från From Elvis Presley Boulevard. Bilderna är hemska, de har manipulerats med digital teknik på ett högst amatörmässigt sätt och resultatet är rent ut sagt fasansfullt! See See Rider och I Got A Woman finns tidigare på "Silverboxen", som RCA släppte 1980. Där hade inspelningar från ett flertal tillfällen klippts ihop för att ge illusionen av en komplett konsert. Merparten av materialet hämtades dock från en show i Dallas 6 juni. I låtförteckningen får Peretti / Creatore / Weiss credit på Closing Vamp! Det finns några bootlegs från den här turnén: From Vegas To Macon (Macon 24/4), A Damn Fine Show (Jacksonville 25/4), Live At The Omni (Atlanta 2/5) samt CD #3 i den första Profile-boxen där det finns en upptagning från Lake Charles 4/5. Kommentarer James Burton har ingen stor kväll, å andra sidan får han ju bara två solon (varav Elvis förstör ett, se nedan.). Det blir inget intro i The Wonder Of You eftersom Elvis börjar sjunga direkt - det gjorde han nästan jämt. Dessutom spelas den alldeles för fort. Så även Polk Salad Annie, där Burton är ute och cyklar. Mot slutet av låten spränger nästan basisten Jerry Scheff högtalarna. Under bandpresentationen börjar Elvis sjunga Johnny B Goode på Burtons solo - resultatet blir skit! Scheff spelar ett extra långt ("About five minutes too long!") solo på en slö blues, inte särskilt bra. Glen Hardins pianosolo är inte dåligt, men fantasilöst. "It came out this past week" My Boy spelades sällan 1975 (insp. i Stax Studios december 1973). Elvis tar i f ö r mycket i den sista refrängen. Han pluggar också sin sprillans nya singel T-R-O-U-B-L-E och missar inte tillfället att berätta hur svårt det är att fixa den ordrika texten - för att sedan (som vanligt) klara av det galant! Märkligt att den här singeln sålde så dåligt, trots all promotion. Även I'll Remember You var ganska sällsynt 1975. Tyvärr är det en okoncentrerad, lite slarvig version. Let Me Be There förstörs av att Elvis stundtals gapar som en fet babian på amfetamin. Troligtvis är det en av de första liveversionerna av en väldigt lång Fairytale, för den låter kolossalt osäker. Innan Funny How Time Slips Away ber Elvis som vanligt att belysningen i lokalen skall tändas, men för en gångs skull får han inte sin vilja genom. Han blev nog ganska förbannad över det. We've heard it all before… En ganska ordinär konsert. Har man en bootleg i bra ljud från 1975 behöver man inte köpa Dixieland Rocks. Anledningarna till att BMG valde just den här showen från "The '75 archives" är följande: 1) Den innehåller tre ovanliga låtar (You Don't Have To Say You Love Me, My Boy & I'll Remember You) 2) Den finns inte tidigare utgiven på bootleg och 3) Elvis är inte påverkad. Det blir en svag trea för DIXIELAND ROCKS: + + + (3) © Crister Berge 2001. E-mail: jon.burrows@excite.com |