6363 Sunset

Recension av Crister Berge

6363 SUNSET (2001)

Subtitle:

"Showcasing the excellent piano playing of Glen Hardin"

"Number nine…"

Den nionde utgåvan från FTD har en speltid på 58:24 och innehåller 19 stycken tidigare outgivna låtar, inspelade i Hollywood 1972 & 1975. Skivans titel är adressen till RCA-studion där låtarna spelades in. Omslaget är ganska fult och "symbolen" ovanför titeln är hemsk, det ser inte riktigt klokt ut. När man öppnar fodralet ser vi att skivan har givits utseendet av en filmrulle. Korrekturläsningen har varit bristfällig: i låtförteckningen saknas det parenteser; Sigman/Last får bara en, Joe Morris får ingen. En spännande skiva? Knappast. Man får nästan lust att travestera Beatles från "White Album" 1968:

"Number nine, number nine…"

Kommentarer

Det hela startar med de två bästa låtarna från sessionen 1972: först ut take 3 av Always On My Mind, en av Elvis mest kända 70-talslåtar trots att den förpassades till en undanskymd tillvaro som b-sida till Separate Ways. En bra version, bättre än take 2 som släpptes på Platinum 1997. Att de fick till en master redan i första försöket är bevis för att Elvis verkligen gillade låten och att musikerna var väl förberedda. Tio år efter Elvis gjorde Willie Nelson en hemsk cover av Always On My Mind som otroligt nog blev en hit, som bäst låg den på femte plats i USA. Personligen har jag aldrig förstått den marijuanarökande hippiens storhet, hans kraxiga strupljud får mig att tänka på en knarrande säng.

Andra tagningen av Burning Love är inte särskilt upphetsande, Elvis har svårt med den höga tonarten och James Burton "letar" fortfarande efter de rätta licksen. I tredje versen tystnar Emory Gordys bas plötsligt. Ett väldigt abrupt slut är också ett minus. Detta är alltså låten som producenten Felton Jarvis fick övertala Elvis att spela in. Och hans tjat gav resultat; Burning Love blev Elvis sista stora hit i staterna. Take 4 (som är mycket bättre) återfinns på Platinum. Mediokra For The Good Times, take 3, förstörs av div. missljud, i början knastrar det och ett enerverande surrande hänger med genom hela låten. Det slipper man i alla fall på take 2 (Platinum igen!).

Så här vill jag beskriva take 1 av Fool : Tråkig. Pompös. Tjatig. Och alldeles åt helvete för lång! Jag har alltid tyckt att låtmaterialet från -72 var ganska svagt, exempelvis Where Do I Go From Here är snudd på outhärdlig. Det verkar som kompositören Paul Williams inte kunde bestämma sig för vilken typ av låt han skulle skriva och vad blev resultatet? Jo, en bisarr, förvirrad mixtur av olika genrer, en illa tillagad soppa, om uttrycket tillåts.

En repetition från 31 mars (som tydligen filmades för filmen Elvis On Tour) är ganska ointressant. Ett gäng låtar från Elvis liverepertoar som vi hört så många gånger tidigare. Det var förberedelser för den turné som skulle starta i Buffalo den 5 mars. Elvis är okoncentrerad och hafsar igenom låtarna. Och Charlie Hodge asflabbar som en apa - hur f-n stod Elvis ut med det lismande kräket?! Väldigt mesigt solo av Burton i Heartbreak Hotel, han spelar hämmat. Däremot brinner tamejfan A Big Hunk O' Love ! Fantastiskt trumspel av Ronnie Tutt. En riktig femetta.

De tio låtarna som Elvis spelade in 1975 gavs ut på en LP som hette Elvis Today. Här jobbade Elvis med lite starkare material, svängiga Susan When She Tried är ju en kanonlåt och T-R-O-U-B-L-E går inte heller av för hackor. Det verkar som Elvis trivs med tillvaron, han låter pigg och sjunger riktigt bra, avslappnat, men ändå med inlevelse. Tyvärr blev T-R-O-U-B-L-E den sista riktiga rocklåten som Elvis spelade in. På Great Country Songs (1996) hittar vi take 1 av Green Green Grass Of Home. Här får vi tagning #3. Take 1 av And I Love You So förstörs av att klåparbasisten Duke Bardwell spelar fel flera gånger. Hans basspel raderades och nya basgångar lades på i efterhand av Mike Leech och Norbert Putnam. Låten var en englandshit för Perry Como 1973.

För att sammanfatta mitt intryck av 6363 Sunset får jag citera en gammal vän: "I wouldn't shit my pants over this one." Det är väl så jag känner, på ett ungefär. Och visst är det märkligt att en så amatörmässig basist som Bardwell kunde spela med Elvis Presley i nästan två år?

Kultfakta 1:

Pierre Adidge och Robert Abel, männen bakom Elvis On Tour, regisserade 1970 en utmärkt dokumentär om Creedence Clearwater Revival.

Kultfakta 2:

Elvis On Tour vann en Golden Globe för bästa dokumentär 1972.

Kultfakta 3:

Jodå, And I Love You So finns också på Platinum. Take 2.

Betyg: + + (2)

E-mail: jon.burrows@excite.com