Monument Valley

v Four Corners och Mexican Hat

Onsdagen den 26 april 2000

enna dag skulle vi ta oss till Flagstaff i Arizona. Huvudattraktionen på vägen var Monument Valley. Men först skulle vi titta på Four Corners. Vi packade vår bil och körde ifrån Cortez på highway 160. Ett litet stycke efter att vi hade lämnat Cortez, kom vi in i Navajo-indianernas reservat. Efter att vi hade åkt drygt 12 mil från Cortez kom vi fram till Four Corners.
Four Corners är det enda stället i USA där fyra delstater möts. Här möts nämligen delstaterna Utah, Arizona, New Mexico och Colorado. Monumentet i Four Corners ligger på 1500 meters höjd över havet. Monumentet Four Corners mättes upp och upprättades av USA:s regerings lantmätare och astronomer med början Ehud Darling 1868, Chandler Robbins 1878, Rollin Reeves 1878 och Howard Carpenter, mätte ut gränslinjen mellan staterna.

Monumentet är en markör uppförd 1912. Det ursprungliga märket var ett cementblock. Idag är monumentet gjort av granit, bronsplattor, och färgad betong med ingjutna plattor av ett stort sigill från var och en av dom fyra staterna. På monumentet finns inskriptionen " Four States Here Meet In Freedom Under God " (Fyra stater möts här i frihet under gud). Monumentet står på ett litet hörn av varje stat.
Vid Four Corners fanns det försäljningsstånd där Navajoindianer sålde smycken och en del annat. Här köpte vi oss varsin navajopil.
Efter att vi hade sett Four Corners körde vi tillbaka en liten bit på highway 160, svängde vänster och fortsatte vidare västerut på highway 163 mot staden Bluff. Häråt började berget bli rödfärgat och vi lämnade Navajo-indianernas reservat för en stund.

Här befinner vi oss i Four Corners. Four Corners är det enda stället i USA där fyra delstater möts. Här möts nämligen delstaterna Utah, Arizona, New Mexico och Colorado. Monumentet i Four Corners ligger på 1500 meters höjd över havet.

En bit efter Bluff kom vi fram till klippformationen Mexican Hat, utanför just samhället Mexican Hat. För att komma dit var man tvungen att åka en grusväg en bit från väg 163. Därefter parkerade vi bilen och fick gå på en stig några hundra meter, tills vi kom fram på andra sidan Mexican Hat innan vi kunde ta någon bra bild på klippformationen. Nedanför Mexican Hat rann floden San Juan. San Juan börjar i Klippiga bergen öster om Pagosa Springs i Colorado och rinner så småningom ut i Coloradofloden i dammen Lake Powell som är vattenresehovar till Glen Canyon Dam. Efter dammen rinner floden in i Grand Canyon.
När vi hade tittat färdigt på Mexican Hat fortsatte vi på highway 163 och vi var återigen i Navajo-indianernas reservat. Efter en stunds färd tornade dom första av de underliga topparna i Monument Valley upp i horisonten. Efter att ha passerat dom första topparna svängde vi vänster och forsatte på avtagsvägen som leder fram till Monument Valley's besökscentrum och själva nationalparken Monument Valley.

Här har vi hittat till klippformationen Mexican Hat, utanför just samhället Mexican Hat.

v Monument Valley

är vi kom fram Monument Valley's besökscentrum gick vi in i huvudbyggnaden och tittade runt. Här fanns det inget speciellt att se, utan vi köpte biljett för att få köra med vår bil och körde vidare på den grusväg som går genom parken. Parken heter egentligen Monument Valley Navajo Tribal Park och är en av navjaoindianernas heliga platser. Den är känd från många vildavästernfilmer, som har spelats in här p.g.a. det egendomliga och storslagna landskapet. Det är här man möter de smala monoliterna som likt ruiner reser sig mot himlen. Scenerierna är fantastiska med röda, tunna pelarklippor och stupräta mesas.

I början av området stötte vi på kända klippformationer som Left Mitten Butte, Right Mitten Butte och Merrick Butte som är över 300 m höga. Vi fortsatte sedan på en avtagsvär där man kommer nära klippformationen Three Sisters vid Mitchell Mesa. Ffrån parkeringsplatsen vid Three Sisters, har man en bra utsikt över West Mitten Butte och Merrick Butte. Vi körde tillbaka på avtagsvägen och forsatte fram på grusvägen genom Monument Vallley. När vi kört ytterligare en bit så låg det till vänster om vägen Rain God Mesa och till höger låg Thunderbird Mesa. Det fanns en fördjupning i klippformationen Rain God Mesa.

Här befinner vi oss i Monument Valley's besökscentrum och i bakgrunden ses klippformationerna West Mitten Butte, East Mitten Butte och Merrick Butte dom är över 300 meter höga.

West Mitten Butte, East Mitten Butte och Merrick Butte

När vi hade passerat dessa klippformationer kom vi fram till klippformationen the Totem Pole som är 142 meter hög. Sen åkte vi utmed en Spearhead Mesa. Vi tog av på en avtagsväg som ledde oss till Spearhead Mesas nordvästra ände. Här kunde man se den avlånga klippan Cly Butte och bakom den kunde man se en skymt Elephant Butte. Vi fortsatte sedan på vägen genom Monument Valley. Vi stannade till efter en liten stund och här hade man en fin utsikt mellan Camel Butte och Elephant Butte. När vi hade passerat Camel Butte hade vi åkt färdigt på den slinga som går genom Monument Valley.

Därefter följde vi samma bit av grusvägen som vi hade kommit på tillbaka till besökscentret. För att komma allra längst in i dalen måste man följa med en guidad tur i fyrhjulsdriven jeep eller på häst. Vi åkte sedan tillbaka på den avtagsväg som leder till besökscentret från highway 163. På vägen ligger bl.a. Mitchell Butte. I T-korsningen med highway 163 ligger det en det Souvenier-stånd där Navajo-indianerna säljer smycken och annat hantverk. Vi gick runt och tittade här en stund innan vi fortsatte på highway 163 västerut.

Detta är klippformationen the Totem Pole som är 142 meter hög.

v Navajoindianernas reservat

ordöstra hörnet av Arizona är indianernas område. Så mycket som 25 procent av Arizonas yta är avsatt till indianreservat. Här lever 14 olika stammar, en sjundedel av alla indianer i Amerika, som talar fyra olika språk.
Reservaten är självstyrande, har egen radiostation, tillämpar bl.a. sommartid och har egen polis (se upp så du inte kör för fort. Det är lätt att köra i för hög hastighet på de tomma vägarna genom ödemarken).
Som turist är det svårt att komma i kontakt med indianerna och deras kultur. De samhällen som finns, är ofta tråkiga centralorter för den amerikanska administrationen och har inte mycket att erbjuda besökare. Höst och vår är de bästa årstiderna eftersom somrarna är heta. Navajoreservatet, ungefär mitt på Coloradoplatån på gränsen till Utah och New Mexico, är det största i landet på 65.000 km².
Området är rikt på kol, gas, olja och uran. Navajoindianerna, som kallar sig själva dineh, "folket", har bott i trakten i ca 400 år. Idag finns ca 100.000 människor inom stammen, som är den största i Amerika.
Från början var navajoindianerna ett nomadiserande folk. När de kom i kontakt med spanjorerna lärde de sig fåravel och hästskötsel och fortfarande betyder fåren mycket för försörjningen.

Generellt sett är arbetslösheten inom området hög och medelinkomsten låg. Drog- och alkoholproblem är utbredda. För framför allt navajoindianerna har dock utbildningssituationen blivit bättre och reservatet får in pengar genom att sälja rättigheter till gruvdrift.
Vid gränsen mot New Mexico och inte långt från korsningen mellan väg 666 och Hwy 264 ligger Window Rock, navjoindianernas huvudstad sedan 1930-talet. Staden har fått sitt namn av ett stort runt hål i klippan som faktiskt ser ut som ett fönster. De egendomliga klippformationerna ligger strax intill bebyggelsen. Window Pock är en välskött stad där administration, utbildning och kulturinstitutioner är samlade. Här finns bensin, affärer och ett motell, Navajo Nation Inn, utefter Hwy 264.
Intill motellet ligger ett mindre museum, Navajo Tribal Museum, som berättar navajos historia och presenterar folkets utsökta hantverk. The Tribal Headquarter and Council Chambers är format som ett traditionellt navajo-hus, hogan, vilket betyder "mitt hem."

Här står vi och tittar mellan Camel Butte och Elephant Butte.

v Dinosaurierspår

fter att vi hade sett Monument Valley åkte vi vidare på väg 163 och stannade till i samhället Kayenta. Här stannade vi till vid Burger King för att äta lunch. På denna Burger King-restaurang fanns det en intressant utställning som berättade om hur Navajolndlanernas språk användes som ett hemligt kodspråk under andra världskriget. Vi tittade på denna utställning en stund och åkte sedan vidare.
Efter att vi hade passerat Kayenta åkte vi sedan vidare på väg 160. Vi stannade till vi en plats där det fanns spår efter dinosaurier. Vi blev guidade av en Navajoindian som hade med sig en vattenflaska som hade för att hälla vatten i spåren efter dinosaurierna för att dessa skulle bli lättare att urskilja. Det fanns bland annat spår efter rovdinosauriern Tyrannosaurus Rex. Det fanns stenklumpar som sig vara fossilerad avföring efter dinosaurier.
Efter att vi hade tittat färdigt på dinosaurierspåren, åkte vi vidare på väg 160. En bit efter Tuba City åkte vi söderut på väg 89, och sent på eftermiddagen kom vi fram till Flagstaff. Här övernattade vi och hade oturen att hamna på ett riktigt slubbemotell.

.Detta är ett spår efter rovdinosauriern Tyrannosaurus Rex.

v Det hemliga indianspråket

Det hemliga indianspråket - Unikt vapen i andra världskriget.

ORGONTIMMARNA DEN 7 december 1941 markerade början till vad president Franklin D. Roosevelt kallade för "ett datum som kommer att leva i vanära". Det var den dag när japanerna utan förvarning gick till anfall mot den amerikanska Stilla havsflottan i Pearl Harbor på Hawaii, och den dag när USA gick in i andra världskriget.
Under de tre och ett halvt år som följde, blev Stilla havet med sina många öar till ett utspritt slagfält. Allierade soldater, ovana vid gerillakrig, kämpade ofta i veckor i sina desperata försök att erövra några futtiga meter och tvinga tillbaka japanerna.
En händelse på ön Saipan var typisk. En natt retirerade fienden några hundra meter, och ett förband amerikanska marinsoldater ryckte fram.

Men i förvirringen och mörkret blev en del av marinsoldaterna utsatta för artillerield - från sina egna landsmän. De anropade skyndsamt stabshögkvarteret på radio för att förklara sin belägenhet. Men det fick bara till följd att artilleribeskjutningen intensifierades, eftersom meddelandet troddes vara en japansk krigslist.
Till slut fick marinsoldaterna en märklig förfrågan. "Har ni någon navajoindlan där?" lyckligtvis hade de det, och denne sände ett meddelande på navajospråket - och övertygade staben om att förbandet var ett av deras egna. Eldgivningen upphörde omedelbart.

Obegripligt språk

Navajolndlanerna - från Arizona, Colorado, New Mexico och Utah - hade rekryterats till marinkåren 1942 på tillskyndan av Philip Johnston, som var son till missionärer som hade bott hos stammarna. Indianerna utbildades sedan i att kommunicera på en kod som ingen fiende kunde knäcka.
Navajoindianerna hade en oslagbar fördel när det gällde den här speciella uppgiften. Deras språk var nämligen helt obegripligt för alla som inte hade bott bland dem och studerat det grundligt. Navajoindianerna var den enda indianstam som tyska språkforskare inte hade studerat före kriget Ar 1942 beräknades bara 28 icke indianer kunna förstå vad indianerna sa.
I likhet med andra indianer har navajoindianerna inte något skriftspråk.

I deras talspråk är ordens betydelse dessutom helt beroende av tonhöjd och ljudstyrka. Ett ord kan ha flera betydelser beroende på tonläget.
Till att börja med utarbetade 29 navajorekryter den kod som omkring 420 av deras stamfränder skulle komma att använda mot slutet av kriget. Kodens vokabulär - 411 uttryck - var baserad på associationer: störtbombare blev duvhök; 'aktplan, kolibri; slagskepp, val; ubåt, järnfisk. Ammunition kallade de för "alla sorters snäckor" och pansargranater för "sköldpaddsskjutare". Australien var "rullad hatt" och kitta "flätat hår."
De hittade också på en kod för alfabetet för att kunna bokstavera ord som inte fanns med bland de 41 I uttrycken.

Total framgång

Navajoindlanerna blev snart välbekanta gestalter från Salomonöarna till Okinawa där de satt hopkurade över sina radiosändare och fälttelefoner. De sände meddelanden med blixtens hastighet i en serie med snabba, gutturala, halvsjungande ljud som var helt obegripliga för såväl andra amerikanska soldater som japanerna.
Japanska kryptoexperter försökte knäcka den med all tänkbar teknik. Men de lyckades aldrig.

Klicka på knapparna för att backa tillbaka eller för att läsa vidare om resan.