Mesa Verde

v Vi tittar på Durangos centrum

Tisdagen den 25 april 2000

enna morgon inledde vi med att titta på de historiska byggnaderna i Durangos centrum. År 1874, skrev Ute-stammen under Brunot överenskommelsen, då de avträde ett stort landområde i sydvästra Colorado, landet härrörde från Ute reservatet som upprättades 1868. Vita nybyggare flyttade snart in i Animas Valley, röjde områden för gårdar och inhägnade rancher. I San Juan Mountains utvecklades gruvindustrin snabbt och staden Animas City grundades 1876. Animas City låg ungefär tre kilometer norr om den framtida platsen för Durango. Staden Durango har faktiskt järnvägen att tacka för dess existens. Denver & Rio Grande bolaget tänkte först att utvidga sin linje till Silverton från Animas City. Men invånarna och affärsmännen höjde sina begärda priser för marken till järnvägsstationen och kontor. Denver & Rio Grande verkställande direktörer beslöt att gå förbi Animas City och grunda sin egna stad i söder. En Denver & Rio Grande direktör som hette Alexander Hunt hade just återvänt från en färd till den Mexikanska staden Durango, och detta namn valdes för den nya bosättningen.

När Durango väl hade etablerats, bröt mycket folk upp från Animas City och flyttade till den nya staden, de insåg de möjligheter till affärer som järnvägen skulle föra med sig. Det som en gång var Animas City utgör idag den norra delen av Durango. År 1881 var Durango en fullt fungerande stad med eget styre. Byggnader växte upp och San Juan och New York gruv- och smältbolaget byggde ett smältverk i staden. Under tidigt 1890-tal hade Durango elektricitet, en spårvagn, ett flertal nyhetstidningar och över 2,700 invånare. Under de senaste 100 åren har Durango växt och ändrats med tiden, under dom senaste åren har staden växt snabbt när storstadsinvånare flyttat hit för att hitta småstadslivet i en vacker lantlig omgivning. En stor turistattraktion är att åka ånglok på järnvägen mellan Durango och Silverton, the Durango & Silverton Narrow Gauge Railroad. Denna järnväg går genom vacker och dramatisk natur i dom klippiga bergen till gruvstaden Silverton med bebyggelse från slutet av 1800-talet. Sträckan är 70 km lång och restiden är 3.15 timmar.

Detta är The Strater Hotel. Hotellet öppnade 1888 under en period av välstånd uppkommet av järnvägen, gruvorna och smältverket. Hotellet är ett landmärke i Durango, det kombinerar renässans, italienskt och romansk stil. .

v Vi åker till Mesa Verde

fter att vi hade tittat på Durangos historiska och vackra byggnader, satte vi oss i bilen och åkte väg 160 västerut. Från Durango till Mesa Verde är det 60 km ovh vägen går genom vacker natur i dom klippiga bergen. Efter att vi hade passerat samhället Mancos var det endast 10 km kvar till Mesa Verdes entré.
Mesa Verde är ett fascinerande område med tidigare indiankulturer och ett fantastiskt naturområde. Det ligger på 2.300 m höjd. Entrén ligger vid väg 160 ungefär halvvägs mellan Cortez (16 km) och Mancos (10 km). Det är drygt slingriga 30 km från entrén till parkhögkvarteret. Mesa Verde National Park upprättades av kongressen den 29 juni 1906. Det är den enda av landets nationalparker som tillägnats något som skapats av människor.

Mesa Verde National Park togs också upp på UNESCO:s världsarvslista den 8 september 1978. Dessa förhistoriska klippboningar och andra föremål av tidigare folk är de mest anmärkningsvärda och bäst bevarade i USA. Mesa Verde National Park bevarar ett spektakulärt minne av den 1000 år gamla kulturen av Puebloindianernas förfäder. Arkeloger har kallat detta folk för Anasazi, som på navajospråket betyder "det gamla folket" eller "de gamla främlingarna/fienderna". Idag kallar man dem för Puebloindianernas förfäder, återspeglat av deras moderna ättlingar. Mesa Verde National Park är ungefär 128 793 hektar stor.

v Mesa Verdes Historia

e första av Puebloindianernas förfäder bosatte sig i Mesa Verdes raviner omkring år 550. Dom är kända som Korgmakare på grund av deras imponerande skicklighet inom detta hantverk. Från början var dom ett nomadfolk, men dom började nu leva ett mer bofast liv. Jordbruk ersatte jakt- och samlarlivet som deras huvudsakliga källa för uppehälle. Dom levde i grophus samlade i små byar, vilka de vanligtvis byggde uppe på toppen av en mesa (högplatå), men ibland i klippfördjupningarna. Dom lärde sig snart att göra lergods och dom förvärvade bågen och pilen, ett mer effektivt vapen för jakt än atlatin (spjutkastare).
Grophuset representerar ett begynnande bofast liv baserat på jordbruk. Dess grundkonstruktion kännetecknen var ett vardagsrum, kvadratformat och nedsänkt ungefär en meter i marken, fyra huvudbjälkar i hörnorna för att bära upp taket, en eldgrop med en luftavledare, ett förmak, vilken kan ha innehållit lagringslådor eller gropar, och en sipapu. Grophus utvecklades senare till kivas. I Mesa Verde levde folket i denna typ av bostäder från omkring 550 till 750.

Detta var ganska blomstrande tider för Korgmakarna, och deras befolkning mångfaldigades. Omkring 750 började dom bygga hus ovanför marken, med upprätta väggar gjorda av pelare och lera. Dom byggde dessa hus ett mot ett annat i långa, böjda tak, ofta med ett eller två grophus i förgrunden. Grophuset var förmodligen föregångaren till kivas av senare ursprung. Efter detta, kallades detta folk för Pueblos, ett spanskt ord för bybosättare.
Omkring år 1000, hade Mesa Verdes invånare avancerat från pål- och soltorkat tegel konstruktioner till skickliga stenmurverk. Deras väggar var tjocka, dubbla lager stenar som ofta reste sig två eller tre våningar högt och dom förenades tillsammans till enheter av 50 rum eller mer, Krukmakeriet ändrades också, när svarta målningar på vit bakgrund ersatte enkla mönster på matt grå bakgrund. Jordbruket stod för mer av dieten än innan och mycket av marken på toppen av högplatåerna (mesas) röjdes undan för detta ändamål.

Här befinner vi oss vid klippboningen Spruce Tree House, dit man kom genom att gå nerför en stig ner i klyftan där boningarna låg.

Åren från 1100 till 1300 var Mesa Verde's klassiska period. Befolkningsmängden kan ha stigit till flera tusen. Den var mest koncentrerad i kompakta byar med många rum, ofta med kivas byggda på insidan av de omgivande murarna än ute i det fria. Det började dyka upp runda torn, och den hantverksmässiga nivån på murverksarbeterna, krukmakeri, vävning, smycken och även verktygsframställning höjdes. De stora Pueblornas stenväggar betraktas som de finaste som byggts i Mesa Verde; dom är gjorda av omsorgsfullt formade stenar upplagda i raka lager. Bruket mellan stenarna var en blandning av lera och vatten. Rummen mätte ungefär 1,8 till 2,4 meter, tillräckligt med utrymme för en eller två personer. Isolerade rum i den bakre delen och på de översta våningarna användes vanligtvis för att lagra grödor.

Mycket av de dagliga rutinerna skedde på de öppna gårdarna framför rummen. Krukor formades här, liksom olika verktyg - knivar, yxor, sylar, skrapor - gjorda av sten och ben. Korgarna visar tecken på försämrad kvalité men detta kan bero på den utbredda användningen av krukor vilket medförde mindre uppmärksamhet åt hantverket. Uppgjorda eldar på sommaren var huvudsakligen för matlagning. På vintern, när de täckta rummen var fuktiga och obekväma, brann förmodligen eldar genom hela byn. Sotsvarta väggar och innertak påminner om den bitande kylan som detta folk levde med under flera månader varje år.
Klädvalet följde årstidernas växlingar. På sommaren bar de vuxna förmodligen enkla höftkläder och sandaler. På vintern, klädde dom sig i hudar och skinn och svepte in sig själva i skydd mot kylan i filtar gjorda av kalkonfjädrar och klädnader av kaninpälsar.

Puebloindianernas förfäder tillbringade mycket av sin tid åt att skaffa mat, även under de bästa åren. Jordbruk var den huvudsakliga sysselsättning för detta folk, men dom kompletterade sina skördar av spannmål, bönor och squash genom att samla vilda växter och jaga hjortar, kaniner, ekorrar och annat vilt. Deras enda husdjur var hundar och kalkoner.
Till arkelogernas lycka , kastade Puebloindianernas förfäder sitt avfall i närheten. Matavfall, trasiga krukor och verktyg, allting man inte ville ha, slängdes nerför kanterna framför deras hem. Mycket av det man vet idag om deras dagliga liv hem kommer från dessa avfallshögar.
Puebloindianernas förfäder använde sig av alla tillgängliga material, utom någon metall av något slag. Dom formade skickligt sten, ben och trä till varierande verktyg för malning, skärning, huggning, vävning, skrapning och polering. Dom använde grävpinnen för jordbruket, stenyxan för att röja marken, bågen och pilen för jakt och vasseggade stenar för skärning.

Dom sådde spannmål med metaten och mano och gjorde spinnhjul i trä för vävning. Av ben formade dom sylar för att sy och skrapa med. Dom tillverkade vanligtvis sina stenverktyg av vattenformade kullerstenar hellre än av mjuk sandsten från klipporna.
De finaste korgarna tillverkade av Mesa Verdes befolkning tillverkades innan dom lärde sig hur man tillverkar krukor. Genom att använda den spiralformade tekniken, vävde dom vackra dekorerade korgar i många olika storlekar och former och använde dom för att bära vatten, förvara grödor och till och med matlagning. Dom gjorde sina korgar vattentäta genom att fodra dem med beck ock kokade i dom genom att släppa upphettade stenar i vattnet. Det vanligast förekommande flätmaterialet var delad pil men ibland användes kaninhår eller skunkhår. Efter introduktionen av krukmakeriet omkring år 550, gick korgtillverkningen tillbaka. De få korgar som har hittats här från den klassiska perioden är underlägsna jämfört med de som gjorts tidigare.

Detta är ett grophus (pithouse).

Befolkningen i Mesa Verde var fulländade krukmakare. Dom gjorde kärl av alla möjliga slag; krukor, skålar, kannor och muggar. Korrugerade keramik användes mestadels för matlagning och förvaring; de omsorgsfullt svart och vit dekorerade keramiken kan ha haft ceremoniell, liksom en vardaglig användning. Kvinnorna var förmodligen samhällets krukmakare. Deras design tenderade till att vara personlig och lokal, och den överfördes sannolikt från mor till dotter. Den grundläggande designen ändrades långsamt, ett utmärkande drag som hjälper arkeloger och moderna ättlingar spåra platsen och sammansättning av tidiga folk. Arkeologin har gett en del information om det förhistoriska folket i Mesa Verde,

men utan skrivna dokument finns det ingen möjlighet att vara säker om deras sociala, politiska, eller religiösa idéer. Man måste förtrösta sig på insikter av jämförelser med det moderna Pueblofolket i New Mexico och Arizona. Under den klassiska epoken i Mesa Verde, levde förmodligen flera generationer tillsammans i ett hushåll. Varje familj bebodde ett flertal rum och byggde ytterligare rum när den växte. Flera besläktade familjer bildade en klan vilken förmodligen var matrikalisk (härstamning genom den kvinnliga linjen) i organisation. Om motsvarigheten med den nuvarande Hopi-indianernas användningen är korrekt, hade varje klan sin egen kiva och rättigheter till sina egna jordbrukstomter.

Mesa Verdes ekonomi var mer komplex än den kan verka vid den första anblicken. Även inom ett litet jordbrukssamhälle, fanns det utan tvivel personer som var mer skickliga än andra på vävning eller läderarbeten eller tillverka lergods, pilspetsar, smycken, korgar, sandaler eller andra speciella föremål. Deras effektivitet gav dom överskott, vilka dom delade eller idkade byteshandel med deras grannar. Detta utbyte skedde mellan samhällen också. Snäckskal från stilla havskusten och turkoser, keramik och bomull från södern var några av de varor som hittade sin väg till Mesa Verde, passerade från by till by eller bars av handlare till fots genom ett utspritt nätverk av handelsleder.
Omkring 1200 inträffade en annan stor folkförflyttning. Befolkningen började att flytta tillbaka under klipphyllorna som hade skyddat deras förfäder för många århundraden tillbaka. Kanske var det för frösvar; kanske erbjöd klipphyllorna bättre skydd mot vädrets makter; kanske var det av religiösa eller psykologiska orsaker.

Vad än orsaker eller kombinationen av orsaker, ledde det till uppkomsten av de klippboningar för vilket Mesa Verde är mest berömt. De flesta av klippboningarna är byggda från det sena 1190-talet till det sena 1270-talet. Dom omfattade storleken från enrumshus till byar med mer än 200 rum - Cliff Palace. Arkitektoniskt finns det ingen standardlösning. Byggarna anpassade sina strukturer till det tillgängliga utrymmet. De flesta murarna bestod av enkla lager av stenar, kanske på grund av att klipphyllornas tak begränsade höjden och också skyddade dem från erosion på grund av vädret. Murverksarbetet varierade i kvalité; ojämna konstruktioner kan hittas jämte murar av välformade stenar. Många rum var putsade på insidan och dekorerade med målade mönster.

Här står vi och tittar ner på Cliff Palace och den gruppen som för tillfället är nere och tittar på klippboningen, medan vi väntar på att det ska bli vår tur att gå nerför stigen som leder dit.

Kiva är ett Hopi-indianskt ord för ceremoniellt rum. Kivorna vid Mesa Verde var underjordiska kammare som kan jämföras med kyrkor av senare datum. Baserat på moderna Puebloindianernas användning, kan Puebloindianernas förfäder ha använt dessa rum för att uppföra läkande riter eller be för regn, god jaktlycka, eller goda skördar. Kivorna tjänade också som samlingsplatser, och ibland som en plats där man vävde. Ett tak av bjälkar och lera täckte varje kiva, uppburet av väggpelare. Tillträde skedde med hjälp av en stege genom ett hål i takets centrum. Det lilla hålet i golvet är en sipapu, den symboliska ingången till undervärlden.
Puebloindianernas förfäder levde i klippboningarna i mindre än hundra år. Omkring 1300 var Mesa Verde övergivet.

Det finns flera olika teorier om orsaken till deras utvandring. Man vet att det sista kvarttalet av århundradet var en period av torka och misslyckade skördar, men detta folk hade överlevt tidigare perioder av torka. Kanske hade det efter hundratals års intensiv användning, hade landet och dess resurser - jorden, skogarna och djuren - blivit uttömt. Kanske fanns det sociala och politiska problem, och folket sökte efter nya möjligheter någon annanstans.
När Mesa Verdes folk utvandrade, reste dom söderut till New Mexico och Arizona, bosatte sig bland sina släktingar som redan fanns där. Vad som än hände, är en del av dagens Puebloindianer, och kanske andra stammar, ättlingar till klippbosättarna i Mesa Verde.

v Gustav Nordenskiöld

en svenske arkeologen Gustav Nordenskiöld (son till den mera kände fadern Adolf Erik Nordenskiöld som seglade genom Nordvästpassagen) kom att spela en betydande roll i utgrävningarna av Mesa Verde. Han kom hit första gången 1891 och satte igång med att samla föremål, fotografera och kartlägga klippboningarna.
En del föremål medförde Nordenskiöld hem till Sverige. De hamnade på Nationalmuseet i Helsingfors och finns att beskåda där än idag. Nordenskiöld fann bostäder som stått orörda i över 600 år, bl.a. en av de sista boningarna som övergavs och som idag kallas för Balcony House.

Det var en "bostad" med 40 rum och för att komma dit måste du som besökare klättra via en 10 m hög stege och gå genom en tunnel.
Nordenskiöld fick aldrig möjlighet att återvända till Masa Varde eftersom han dog 1895, i tuberkulos, knappt 27 år gammal. Museets butik har en rik litteratur om Nordenskiöld, bl.a. hans brev, och den engelska utgåvan av "Ruiner av klippboningar i Mesa Verdes Canyons" (1893).

v Vårt besök i Mesa Verde

et första vi gjorde efter att vi hade åkt den slingriga vägen upp till Mesa Verde, var att stanna till vid vid Far View Visitor Center. Här fanns det souvenier, böcker coh man kunde köpa guidade turer till ruinerna. Det fanns också en liten utställning om nationalparken. Vi tyckte inte detta gav oss särskilt mycket utan åkte vidare till museet som ligger 10 km längre bort. I detta museum berättar man det man har fått reda på genom forskning och arkelogiska fynd om folket som bodde här. I musset visas en hel del fynd man har hittat vid arkelogiska utgrävningar. Vid museet ligger klippboningen Spruce Tree House, dit man kom genom att gå nerför en stig ner i klyftan där boningarna låg. Efter att vi hade tittat färdigt här satte vi oss i bilen igen och åkte vidare.

Efter en stund blev vägen enkelriktad, vägen gick nämligen i en slinga runt de olika ruinerna. Längs den här slingan fanns det pithouses (grophus) av tidigare och senare datum. Här låg det också Pueblo-ruiner. Här kunde man också titta ner på klippboningar som Square Tower House, Sunset House, Oak Tree House, New Fire House och den största klippboningen av alla Cliff Palace, När vi hade åkt denna slinga, åkte vi tillbaka den väg vi kom ifrån en bit innan vi tog av på en avtagsväg. Denna väg övergick också till en enkelriktad slinga där man kan stanna till vid olika utsiktspunkter. Vi stannade till vid en plats, där man kunde gå ner till Cliff Palace. Vi fick gå nerför en stig och satte oss sedan i en klyfta i berget. Vår guide var en pensionerad officer från det amerikanska flygvapnet.

Här befinner vi oss vid Far View Ruins.

Han hade efter pensionen valt att fortsätta som ranger i nationalparken Mesa Verde. Vi sitter här och lyssnar på rangerns berättelse om de indianerna som levde här. Han berättade om klippboningar och nationalparken Mesa Verde tillkomst och historia. Cliff Palace, är det största av klippbostäderna, det hade 220 rum och 23 kivas (ceremonirum). När vi hade sett färdigt på Cliff Palace åkte vi vidare längs slingan. Vid en utsiktsplats kunde man titta på klippboningen House of Many Windows. Vi stannade till vid en plats varifrån en stig utgick. Denna stig var ungefär 1,5 kilometer lång.

Stigen ledde till den enda utsiktsplatsen där man har utsikt över Balcony House, en klippboning som är öppen för besökare på sommaren men som vid denna tidpunkt var stängd. Det var ganska långt till Balcony House härifrån, så man såg inte boningarna så bra. Man kunde i alla fall titta ut över Soda Canyon. När vi hade följt stigen tillbaka satte vi oss i bilen och åkte tillbaka. Vi stannade till och tittade på Far View Ruins, som låg en bit från Far View Visitor Center. Vi åkte sedan tillbaka den slingriga vägen till entrén. Sedan fortsatte vi väg 160 till den lilla staden Cortez. i Cortez finns det inget speciellt att se utan här stannade vi bara för att övernatta.

Klicka på knapparna för att backa tillbaka eller för att läsa vidare om resan.