Grand Canyon

v Vi åker till Grand Canyon

Torsdagen den 27 april 2000

fter den icke angenäma övernattningen, åkte vi norrut på väg 180 mot Grand Canyon. Till Grand Canyon är det 130 km från Flagstaff. Innan vi kom fram till Grand Canyon, stannade vi till i Tusayan som ligger ungefär 13 km söder om parken. Här finns det motell, hotell och matställen och här åt vi en måltid på McDonalds. När vi hade kommit in i Grand Canyon National park, patkerade vi bilen en vit från besökscentret. Vi gick in i besökscentret och hämtade lite information. Därefter hoppade vi in i bilen igen och körde vidare västerut. När vi kom fram till var West Rim Drive började, parkerade vi bilen i närheten. Härifrån kunde vi inte köra vidare med vår bil, eftersom West Rim Drive var stängd för privatfordon under sommaren. Man fick istället åka med gratis matarbussar längs med kanten av Grand Canyon. Här fick vi vänta på bussen en stund som skulle ta oss utmed Grand Canyon på den 13 km långa West Rim Drive. Bussen stannade vid ett antal utsiktspunkter längs sträckan, på tillbakavägen stannade bussen vid ett mindre antal utsiktspunkter.

Att åka in i Grand Canyon kostade 20 dollar per bil. Utmed West Rim Drive går stigen Rim Trail och vi valde att följa denna till fots ett stycke. Utmed kanten fanns det utsiktspunkter med namn som, Mancopa Point, Powell Point, Hopi Point, Mohave Point, Pima Point och Hermit's Rest. Utsikten var magnifik, dom bilder man hade sett innan gör ingen rättvisa mot hur det ser ut i verkligheten. När vi befann oss vid Mohave Point tänkte vi ta bussen till nästa utsiktsplats Pima Point, till vilken det var ganska långt. Under tiden som vi väntade på bussen gick Thomas och jag en liten runda runt hållplatsen och då fick vi syn på en ekorre som villigt ställde upp som fotomodell med Grand Canyon i bakgrunden. Vi hoppade av bussen igen vid Pima Point, för att beundra utsikten därifrån. Efter att återigen ha hoppat på matarbussen har vi tagit oss från Pima Point till ändhållplatsen, där bussarna vänder och åker tillbaka, Hermit's Rest. Medan vi väntade på bussen som skulle ta oss tillbaka, beundrade vi utsikten härifrån där man ser Coloradofloden nedanför.

Här väntar vi på bussen som ska ta oss utmed Grand Canyon på den 13 km långa West Rim Drive. Under sommaren är West Rim Drive stängd för privatfordon. I stället trafikeras sträckan av gratis matarbussar. Bussen stannade vid ett antal utsiktspunkter längs sträckan, på tillbakavägen stannade bussen vid ett mindre antal utsiktspunkter.

v Fakta om Grand Canyon

rand Canyon i norra Arizona består av tre delar, South Rim, Södra kanten, som är öppen året om och som är lätttillgängligast; North Rim, Norra kanten, betraktas av många som den vackraste delen av parken, öppen från mitten av maj till mitten av oktober och så själva kanjonen, som också är tillgänglig året om och kan nås per fot, mulåsna, med båt, flotte eller ses från luften med flyg eller helikopter. Alla fakta som beskriver ravinen är imponerande. Den är 443 km lång, 1600 m djup, upp mot 30 km bred och sträcker sig genom delstaterna Utah, Arizona och Nevada. I Grand Canyon bor upp emot 270 olika djurarter. Ända sedan 1880-talet har turister besökt klyftan och idag är Grand canyon en av de största sevärdheterna i USA. Uppemot fem miljoner besökare kommer varje år, de allra flesta sommartid. Då är alla parkeringsplatser fulla, det är kö att komma fram till utsiktspunktema, kö till toaletterna och restaurangerna. Det är nödvändigt att reservera rum i förväg. Campingplatserna brukar dock inte vara överfulla eftersom det är för varmt att tälta.

Här har Magnus klättrat ut på ett klipputsprång mellan Hopi Point och Mohave Point.

Historia

lippravinen uppstod förmodligen för mellan fem och 20 miljoner år sedan och är resultatet av dels Coloradoflodens erosion, dels förkastningar i jordskorpan, dels vind och vattenerosion. I förhistorisk tid var området täckt av hav, vilket bl.a. marina fossil är bevis för. Ska man vara noga kan forskarna inte helt förklara uppkomsten av Grand Canyon, den är fortfarande ett mysterium. Klippravinen blir fortfarande djupare och djupare även om det bara är med 15 m per miljonte år. Villkoren nere i klippdalen förändrades markant då Glen Canyon Dam var färdigbyggd i mitten av 1960-talet.
Det har bott människor i Grand Canyon i 4.000 år, ungefär från 2500 f Kr. De tydligaste bevisen - hällristningar och ruiner - på tidiga bosättningar har ,anasazi-indianema lämnat. Anasazi är ett navajo-ord som betyder "de äldsta". Spanska soldater och skattsökare var de första vita människor, som kom till Grand Canyon (1 540) men något större intresse väckte dock inte klyftan.

En munk, Fader Francisco Tomaás Garcés från San Xavier del Bac nära dagens Tuscon, klättrade ner i en del av Grand Canyon år 1776. Här mötte han havasupai- indianer, som bodde i en av ravinerna.
År 1869 färdades, en veteran från inbördeskriget, major John Wesley Powell tillsammans med nio män nerför Coloradofloden i små träbåtar hela vägen. från floden Green i staten Wyoming till flodens utlopp. Tre av hans män dödades av indianer när de försökte klättra ur ravinen efter att ha fått nog av forsarna. Powell företog ytterligare en expedition 1871-72.
Powell var den första att bevisa att det var floden, som hade skurit sig djupt in i bergslagren och bildat Grand Canyon. Powell och hans män döpte många platser de passerade. Namn som gäller än idag är till exempel Dirty Devil och Bright Angel.
Clarence Dutton skrev den första geologiska rapporten över klippdalen 1881 och han namngav formationer som Brahma Temple och Vishnu Temple.

Trots att Grand Canyon efter Powells färd kom att besökas av allt fler människor, var det först under 1900-talet som turismen startade på allvar. Detta skedde samtidigt med att det geologiska arbetet att undersöka ravinen kom i gång och man började framställa kartor. Så sent som 1971 var fortfarande inte hela Grand Canyon kartlagd och det fanns platser dit ingen ännu hade klarat av att ta sig.
År 1919 avsattes området som nationalpark och 1975 utvidgades området till sin nuvarande omfattning. Men så sent som 1963 framfördes planer på att dämma upp Colorado och lägga 240 km av kanjonen under vatten.

Bild från Pima Point.

v Hur bildades Grand Canyon?

anningen är att ingen med säkerhet vet men trots allt finns det ett par ganska bra gissningar. Möjligheterna är att ett antal processer kombinerades för att skapa de vyer man kan se i dagens Grand Canyon. Den mest kraftfulla kraften som haft inflytande över Grand Canyon är erosion, först och främst av vatten (och is) och i andra hand av vind. Andra krafter som bidragit till Grand Canyon's bildande är själva Coloradoflodens lopp, vulkanism, kontinentaldriften och ringa variationer i jordens bana vilket orsakar variationssvängningar i årstider och klimat.
Vatten verkar ha haft det största inflytandet därför att vår planet har stora mängder av det och det är alltid i rörelse. Många människor kan inte förstå hur vatten kan ha ett sånt grundligt inflytande med tanke på att Grand Canyon ligger i en öken. Det är en av de största anledningarna till att vatten har ett sådant stort inflytande här. På grund av att jorden är bränd av solen tenderar den att bli väldigt hård och kan inte absorbera vatten när regnet kommer. När det regnar tenderar det att hällregna vilket bara förvärrar problemet. Växterna som växer i Grand Canyon tenderar att ha väldigt ytligt rotsystem så att dom kan fånga upp så mycket vatten som möjligt vid dessa sällsynta tillfällen när det regnar.

Olyckligtvis gör dessa rotsystem ingenting för att hindra erosionen genom att hålla jorden på plats. Nu har man mycket vatten som inte har någon annanstans att ta vägen än ner till Coloradofloden och ingenting som håller jorden och berget på plats. Resultat är en återkommande framrusande flod dånande nerför en sidoklyfta som kan flytta föremål stora som bilar, bussar och även små hus.
Efter erosion av flytande vatten är den näst mest kraftfulla kraften dess fasta form, is. Under de kallare månaderna, speciellt på North Rim, Sipprar vatten in i sprickor mellan klippblocken. Dessa sprickor kan vara orsakade av seismisk aktivitet, eller av den ständiga nedblötningen och torrläggningen av klippblocken. När vattnet fryser expanderar det och flyttar isär klippblocken och vidgar sprickorna. Följaktligen knuffas klippblock nära kanten av kanten och faller nerför klyftans sidor. Dessa klippblock träffar ibland andra klippblock och stoppas upp men vid tillfällen vid ett fall av ett stort klippblock kommer det att orsaka en kaskad effekt och skapa ett klippblocksfall som kommer att drastiskt förändra landskapet på klyftans sida. Spillror av fallande klippblock hopas på botten av klyftans sidor och förs sedan ner till Coloradofloden nästa gång det blir en översvämmande flod.

När väl isen har knuffat klippblocken över kanten och vattnet i störtfloderna har fört ner dem till floden, då tar Coloradofloden själv över. Den erosions verksamheten från Coloradofloden har blivit kännbart begränsad sedan byggandet av Glen Canyon Dam, vilket satte stopp för den återkommande vårfloden, men det finns fortfarande mycket vatten som forsar ganska hastigt genom en väldigt smal klyfta. Innan byggandet av dammen hade Coloradofloden vårfloder som kunde uppnå flödet av 2700 kubikmeter per sekund. All den snö som smälter i Colorados berg kommer strömmande ner genom Grand Canyon i maj och juni, varje år, som ett urverk. Dessa vårfloder var betydligt större än dagens "rännil" av 210-270 kubikmeter per sekund vid lågvatten och även de 450 kubikmeter per sekund vid toppflöden.

Coloradoflodens vårfloder brukade föra bort alla spillror som avsattes i huvudkanalen av störtfloderna. Men dagens mediokra flöden har det svårt att utföra detta arbete. Det görs ändå i viss utsträckning, det tar bara betydligt längre tid. Vid processen att flytta klippblocken och sedimenten nerför floden till Stilla Havet rensas flodbädden av alla dessa snabbt förflyttande stenspillror vilket sakta äter upp flodens bankar och bädd. Detta orsakar att floden vidgas och gräver ner sig djupare in i de lägre berglagren. En annan orsak till minskningen av erosionskraften från Coloradofloden är det faktum att den nu försöker att skära igenom hårdare granit som finns på klyftans botten istället för mjukare kalksten, sandsten och lerskiffer nära toppen. Detta berg tar betydligt längre tid att erodera och en långsammare flod betyder att det tar ännu längre tid.

v Coloradofloden

oloradofloden är den främsta floden i sydvästra USA, som avvattnar omgivningarna av ungefär 627 000 kvadratkilometer av land, från delstaterna Wyoming, Colorado, Utah, New Mexico, Arizona, Nevada och Kalifornien. Den Gröna Floden är den främsta hyllningen till Coloradofloden, och tills 1921 började inte Coloradofloden tekniskt sett inte förrän Grand och Green floderna förenades i Utah. Detta året döptes Grandfloden om till Coloradofloden, på begäran av delstaten Colorado. Källflödet till Coloradofloden finns i Rocky Mountains National Park i Colorado. Härifrån, på en höjd av 2750 meter, börjar Coloradofloden sin väg åt sydväst till den Kaliforniska Gulfen och Stilla Havet. När floden flyter in i Grand Canyon, vid Lee's Ferry, har dess höjd fallit till 950 meter, ett fall på 1800 meter. Floden kommer att falla ytterligare 670 meter innan den når den andra änden av Grand Canyon, the Grand Wash Cliffs, 446 km längre bort.

Floden innehåller omväxlande snabba och lugna avsnitt. Flodens djup varierar från 1,8 meter till 27 meter, med ett medeldjup på 6 meter. Forsarna är de grunda avsnitten och de lugna avsnitten tenderar att vara de djupaste avsnitten. En del av djuphålorna har också skapats vid basen eller foten vid en del av de större forsarna. Forsarna utgör endast 10 procent av flodens totala längd genom Grand Canyon, men är orsaken till mer än hälften av den totala fallhöjden. Coloradofloden hette från början Rio Colorado eller "Röd Flod" på spanska. En person som idag tittar på floden idag kan kanske inte förstå hur den kom att få det namnet, när den nuvarande färgen på floden är mer blå-grön. Den rödbruna färgen som först gav floden dess namn blev sällsynt efter fullbordandet av Glen Canyon Dam 1963. Slammet och sedimenten som gav floden dess färg fångas nu in bakom dammen på botten av Lake Powell.

Här har vi kommit fram till Pima Point.

Innan uppförandet av Glen Canyon Dam kunde floden medföra 500 000 ton slam och sediment i medeltal per dag, genom Grand Canyon. Coloradoflodens toppflöde innan uppförandet av dammen kunde normalt vara omkring 2300 kubikmeter i sekunden för månaden juni. Genom att undersöka flod sediment, har vetenskapsmän kunnat fastslå att vid ett flertal tillfällen de senaste 4000 åren, har floden uppnått toppflöden över 6750 kubikmeter per sekund. Toppflödet genom Grand Canyon efter uppförandet av Glen Canyon Dam reducerades till 1350 kubikmeter per sekund vid sällsynta tillfällen och är normalt runt 800 kubikmeter per sekund. Den ursprungliga anledningen för uppförandet av Glen Canyon Dam var att förhindra slam att byggas upp bakom en annan damm, Hoover Dam, på andra sidan av Grand Canyon, i änden av Lake Mead.

Uppförandet av Glen Canyon Dam har påtagligt inverkat på ekologin i Grand Canyon. Översvämmande floder som en gång i tiden rensade det inre av klyftan och deponerade färsk sand längs med stränderna inträffar inte längre. Vattentemperaturen, vilken brukade kunna bli så hög som 26 grader Celsius, är nu iskall året om och är i medeltal 5 grader Celsius. Med anledning av den förändrade vattentemperaturen har en del av de ursprungliga fiskarterna som brukade leva i floden dött ut och en del andra riskerar ännu att dö ut. Regnbågsforellen, en icke ursprunglig art som planterades in av människan, frodas i det kallare vattnet och gör det om möjligt ännu svårare för de ursprungliga fiskarna att överleva.

v Vi åker East Rim Drive

är vi hade hoppat på matarbussen vid Hermit's Rest åkte vi med bussen tillbaka längs med West Rim Drive. Vi hoppade av bussen där vi hade hoppat på den och gick tillbaka till vår bil ocvh körde tillbaka. Vi parkerade återigen i närheten av Grand Canyon's Visitor Center som vi besökte. Därefter gick vi till ett shoppingcenter i närheten och köpte oss lite souvenierer. En bit öster om besökscentret ligger utsiktspunkten Yavapai Point. Efter att vi hade åkt West Rim Drive fortsatte vi på East Rim Drive som följer väg 64. Söder om vägen ligger Kaibab National Forest. Vi stannade till vid utsiktsplatser som Grandview Point, Moran Point, Lipan Point och till slut var vi framme vid utsiktspunktem Desert View. Desert View ligger strax innanför East Entrance Station som ingången till South Rim om man kommer på väg 64 österifrån. Desert View ligger på 2.267 m och är den högst belägna punkten på South Rim, med utsikt över bl.a. Coloradofloden.

Från Desert View går bilvägen East Rim Drive på 37 km till Grand Canyon Village. I nordost tonar landskapet bort i Navajo Nation och mot horisonten anar man Navajo Mountain. Nere i kanjonen mot väster reser sig Vishnu Temple och Buddha Temple. Inte långt från utsiktspunkten ligger det berömda utsiktstornet Watchtower, som Fred Harvey uppförde 1932 i ett hopplock av stilarter från olika indianfolk. Den sista bilden på Grand Canyon tog jag från Desert View. Efteråt åkte vi vidare på väg 64 och kom återigen in i Navajoindianernas reservat. När vi kom fram till staden Cameron åkte vi väg 89 söderut till Flagstaff. När vi kom fram till Flagstaff ville vi helst ha ett motellrum av bättre standard än föregående natt. På Howard Johnson fick vi tag i ett fint rum för endast 27 dollar natten. Låset till rummet gick inte att låsa inifrån, men det gick ändå inte öppna dörren utifrån utan nyckel. För säkerhets skull la vi på säkerhetskedjan.

Vi har nu kommit fram till utsiktspunkten Desert View. Desert View ligger strax innanför East Entrance Station som ingången till South Rim om man kommer på väg 64 österifrån. Desert View ligger på 2.267 m och är den högst belägna punkten på South Rim, med utsikt över bl.a. Coloradofloden. Från Desert View går bilvägen East Rim Drive på 37 km till Grand Canyon Village.

Klicka på knapparna för att backa tillbaka eller för att läsa vidare om resan.