|
Recension av Crister Berge LEAN, MEAN AND KICKIN' BUTT (FORT BAXTER) Lean, Mean… Jag vill meddela alla läsare att jag har en alternativ titel på den här skivan. Om ni vill få reda på den, maila mig på: jon.burrows@mailcity.com Allt bra utom ljudet En show från Las Vegas den 28 januari 1971 där Elvis skriker som en dåre flera gånger under kvällens lopp. Man kan ha en del synpunkter på ljudet: dovt och stumt, balansen är dålig, distorsion, basen går knappt att urskilja och publiken hörs väldigt svagt. Det låter ungefär som Elvis och bandet står i ett akvarium och spelar. MEN, frukta icke: detta är en bra show, Elvis är på hugget (han är hög!) och bootlegs från -71 växer ju inte på trän direkt. All Things Are Possible, som jag tidigare recenserat, är från kvällen innan. Speltiden är 44:57. "Gimme an F" Som vanligt är Love Me Tender inte någon större lyssningsupplevelse. Elvis är upptagen med att kyssa diverse kjoltyg och sjunger därför bara lite korta snuttar här och där. Under Sweet Caroline skriker Elvis till ett par gånger. Troligtvis skickar han iväg några välriktade karatesparkar? Samarbetet med de färgade brudarna i Sweet Inspirations fungerar fint i You've Lost That Lovin' Feelin'. Polk Salad Annie har genomgått en metamorfos sedan 1970: recitationen är slopad och Jerry Scheff får ett bassolo som vi inte hör ett jota av. Lika bra det kanske. Johnny B Goode - music that James Burton was born to play! Superkort Kathy Westmoreland får demonstrera sin "beautiful high voice" efter Something. Charlie Hodge presenteras av Elvis som "the guy that hands me my pick (=plektrum) an' ev'rything…" Elvis börjar sjunga direkt i The Wonder Of You. Inget intro alltså, vilket skapar en del problem för musikerna, det tar en stund innan de "hittar tillbaka". Elvis sjunger bara en vers så låten blir superkort. Såhär gjorde vår favoritsångare även den 27:e (All Things Are Possible). "I was only twelve years old when I did this" En åskådare vill höra Teddy Bear och får sin önskan uppfylld. Detta 45 sekunders premiärframförande (?) av låten är ganska komiskt: musikerna spelar lite trevande och Elvis kan inte texten. Efter en makalös Suspicious Minds är Elvis utmattad och behöver vila. Han ber därför sitt band att spela ("Play something") och Burton & Co jammar då på en slö tolva. Härligt. The Impossible Dream avslutar showen. Elvis sjunger "To love, pure and chaste from afar" istället för "To be better far than you are." Bassångaren i The Imperials får sjunga solo mot slutet. Jag gillar versionen från -72 bättre. En bra konsert från en tid då Elvis fortfarande var intresserad av sin repertoar. Han ger verkligen järnet i rocklåtarna. Om ljudet varit bättre hade jag givit högsta betyg. Nu blir det "bara": + + + + (4) © Crister Berge 2000. |