|
Recension av Crister Berge AMERICAN CROWN JEWELS (BILKO) Juveler från Memphis En timme med nitton alternativa tagningar utan overdubs i otroligt bra ljudkvalité från American Sound 1969, kan det bli bättre? Det negativa är att åtta av låtarna återfinns på Finding The Way Home. Och att allt prat är bortklippt. Att samtliga låtar tonas är också ett minus. På Finding… får vi höra låtarna till slut, vilket är mycket mer … tillfredsställande. På några av januarilåtarna låter Elvis lite forcerad. Den absoluta höjdpunkten på skivan är take 1 av True Love Travels On A Gravel Road. Lyssna på Elvis här! Inte ett enda gitarrsolo In The Ghetto, take 3, är mäktig, naken och hjärtknipande. Kul att höra Rubberneckin' utan körtjejerna som är så framträdande på mastern. Men det är en hemsk låt. Elvis låter konstig. En riktig femetta är take 2 av From A Jack To A King, med Elvis i toppform (se rec. av Finding…). Gene Chrismans cymbalspel i Without Love gör mig vansinnig! Jag HATAR Gene Chrisman!!! True Love Travels On A Gravel Road, take 1, får en att dra efter andan. Helt makalös. Ljudbilden är magnifik. Introt sitter som en smäck, det höga tempot är perfekt och Elvis röst sjuder av soul. Sällan har han sjungit bättre. Jag HATAR Gene Chrisman! Take 1 av Power Of My Love gav BMG ut 1999 på Suspicious Minds. Chrismans fjärdedelar i After Loving You, take 3, låter som en taxameter. Vad sysslar karln med?? Jag HATAR Gene Chrisman!!! And The Grass Won't Pay No Mind är listad som take 6 och skulle i så fall vara mastertagningen. Jag tror inte det. Här finns det en del att klaga på; fjolliga vispar av Chrisman ( Jag HATAR Gene Chrisman! ) och sångljudet är stumt. Elvis låter verkligen ensam. Slutet är kul lyssning. "Dear Georgie…" Do You Know Who I Am?, take 1, är lite "muntrare" än mastern men det hjälper föga. De goda intentionerna i Kentucky Rain (take 8) räcker inte, detta är stundtals verkligt amatörmässigt. Take 3 finns på Suspicious Minds. Det låter som Chrisman slår på ett fönsterbleck eller en burk i It Keeps Right On A-Hurtin'. Jag HATAR…, ja, ni vet resten. Any Day Now, take 2: återigen ett väldigt stumt sångljud. Roligast är Bobby Emmons busiga orgelspel. Ett MÅSTE! Det femte plustecknet är inte långt borta. Betyg: + + + + (4) © Crister Berge 2000. |