Recension av Crister Berge

ELVIS - WORD FOR WORD VOLUME 1 (2000)

Fascinerande

En vidunderlig promo-CD (som "promoterar" en bok), med en väl tilltagen speltid på drygt 73 minuter. Producerad av norska fanklubben Flaming Star, som ger ut världens bästa Elvistidning. Innehåller åtta stycken intervjuer från 1955-56. Vi får också höra den första inspelningen av Elvis utanför en skivstudio, i form av två sånger (båda sidorna på Elvis första singel) från hans första uppträdande på Louisiana Hayride. Det här dök upp första gången i mitten av 80-talet på skivan The First Live Recordings.  Ljudet är riktigt hyfsat, särskilt med tanke på att det är en radioupptagning från 1954, Louisiana Hayride var ju radioprogrammet som Elvis uppträdde på ett otal gånger 1954-56 mot dålig betalning. Och redan nu hade tjejerna börjat skrika. Konferencieren Frank Page presenterar Elvis som en sångare med en "new, distinctive style." De växlar några ord och jag måste säga att Elvis verkligen låter som en riktig bondlurk.

-Hur fann du din säregna stil, frågar Page efter att Elvis sjungit That's All Right.

-Well, we just stumbled upon it, blir 19-åringens fullständigt uppriktiga svar.

Elvis vokala insats i bägge låtarna är förstklassig och hans inlevelse är total, han förlorar sig helt i musiken. Det finns ingen annan inspelning där Elvis låter så här oförstörd, fräsch, ohämmad, oskuldsfull och sårbar. Full av energi och livsglädje. Och han visar inte minsta tecken till nervositet eller blyghet. I That's All Right har de lagt till ett diskret break, annars kopierar de studioinspelningen not för not. Scotty [Moore] missar lite i gitarrsolot, men hans insats är oändligt mycket bättre än de tv-framträdanden från 1956 som jag lyssnat till.

"The Boppin' Hillbilly"

Sedan följer två minuter av en radiointervju med Mae Axton (textförfattare till Heartbreak Hotel, Elvis första riktigt stora hit) i Jacksonville den 28 juli 1955. Hon inleder samtalet med att fråga Elvis om han är en "be-bop artist".

-I've never really given myself a name, svarar Elvis.  Ljudkvalitén är bedrövlig, men om man anstränger sig kan man höra Elvis tala om att hans skivor är "heta" i västra Texas: San Angelo, Lubbock och Amarillo… Det var ju i västra Texas Elvis turnerade som flitigast 1955. Han berättar också om distributionsproblem; en nackdel med att vara kontrakterad till ett litet skivbolag som Sun Records. Mae låter som en knarrig, gammal gigarrökande kärring, vilket rimmar illa med de foton jag sett av henne.

En nedklippt intervju med Wink Martindale från tv-programmet "Dance Party" den 16 juni 1956 har onämnd klämts in på samma spår. Mycket märkligt.

"The King of Western Bop"

31 augusti 1955 och dags för lite radioreklam: Elvis dåvarande manager Bob Neal talar med Scotty, Elvis och basisten Bill Black (i den ordningen) inför en "Friday night show" i Texarkana, där även Johnny Cash ("young boy from Memphis") ingick i artistuppbådet. Bill berättar att han kommer att ha med sig "en miljon" foton till försäljning. Bill har en släpig röst, han låter fet och ointelligent. Och det var han väl troligtvis också. Scotty, däremot, låter mycket sympatisk; han försäkrar fansen att trummisen D.J. Fontana också kommer att vara på plats. Pianisten Floyd Cramer, som senare skulle spela på massor av Elvis skivor, sägs tillhöra "The Louisiana Hayride band".

"Elvis, how do you feel?"

Vi hoppar fram till den 24 mars 1956; Elvis befinner sig på Warwick Hotel i New York. Hans karriär har nu tagit fart på allvar; singeln Heartbreak Hotel har börjat rusa uppför listorna, tv-framträdanden inför miljoner amerikaner etc. Han samtalar med en tidningsreporter (?) som heter Robert Carlton Brown. Den längsta intervjun på skivan, 33 minuter. Intressant, men tyvärr är ljudet undermåligt. Vi får genomlida en massa avbrott (klipp?) och störande ljud, det låter som de går omkring samtidigt som de pratar. På kvällen gjorde han ytterligare ett teveframträdande på Dorsey Bros. Stage Show.

-How about that recording you went to make for your mother? frågar Brown. Elvis berättar att det var My Happiness, och en låt av gruppen Ink Spots. Här följer en kort summering av vad Elvis säger:

Han lovordar Överste Parker. Av sina egna låtar gillar han I Was The One bäst. Fast på hans första LP är favoriten, något sensationellt, One-Sided Love Affair. Favoritsångare är Frank Sinatra och Mario Lanza. Han anser att Sonny James (!) är den bäste countrysångaren just nu. Han har gått upp i vikt och sover bara 3-4 timmar per natt. Han förmäler att han precis köpt ett nytt hus i Memphis (Audubon Drive) och att hans föräldrar flyttar in där i dagarna.

En kufisk kuf

Wichita Falls den 9 april 1956: Jay Thompson får växla några ord med Elvis. RCA gav ut intervjun 1976 på skivan A Legendary Performer, vol. 2. Thompson låter som en Disneyfigur, verkar vara en riktig kuf. Elvis meddelar att han ska göra en film betitlad The Rainmaker med Burt Lancaster och Katherine Hepburn. Så blev det ju inte… Sex dagar senare är Elvis tillbaka i Texas, närmare bestämt i San Antonio, där han blir intervjuad av Charlie Walker, som presenterar vår idol som "Elvis 'The Cat' Presley". De talar om hans begynnande filmkarriär och Elvis proklamerar att han inte skall sjunga i sina filmer. Elvis rapporterar också att han "hade en session i Nashville i går" där han emottog sin första guldskiva (för singeln Heartbreak Hotel).

En okänd förmåga intervjuar Elvis i Lacrosse, Wisconsin den 14 maj 1956. Elvis talar bl.a. om fiaskot i Las Vegas *: "Publiken bestod mest av pensionärer…" Han berättar också att han sjunger Only You under sina liveshower, men han har inga planer på att spela in den i studio. Radiolyssnarna får också reda på att The Rainmaker inte längre är aktuell för hans del.

Läskig flygresa

Två dagar senare träffar Ray Green Elvis efter en show i Little Rock, en show som för övrigt finns förevigad på skiva. Favvolåten är fortfarande I Was The One.  Han berättar om den läskiga flygresan mellan Amarillo och Nashville då planet fick soppatorsk och tvingades nödlanda. De diskuterar Elvis nya singel I Want You, I Need You, I Love You och intervjuobjektet uppger att de behövde åtta tagningar innan de var nöjda. Lite underligt, med tanke på att mastern är en splice av take 14 och 17. Slutligen får en herre vid namn Lou Irwin en pratstund med Elvis i Los Angeles den 8 juni 1956. Elvis får bl.a. svara på om han tror det finns någon koppling mellan rock and roll och ungdomsbrottslighet? Ja, herregud…

En avspänd Kung

I samtliga intervjuer låter Elvis avslappnad och trygg ("cool"). Han ger ett väldigt moget intryck för sin ålder - kom ihåg att han var blott 21 år ung 1956 - och han är varken besvärad eller nervös, till skillnad från exempelvis den berömda presskonferensen i New York 1972, då Elvis var ganska spänd och nervig. Troligtvis hade han mer skelett i garderoben -72…

På slutet finns en hemlig bonus i form av en liveinspelning från 1955 av låten Hearts Of Stone, komplett med steel guitar och allt. Ljudet är dåligt, med det är en bra låt, "klämmig", som Jimmy skulle ha sagt. Upprepandet av ordet "no" kopierade Paul Simon 1975 i låten Stranded In A Limousine. 

Verdict

Jag har varit som förtrollad, nästan besatt av den här CD:n i flera veckor och lyssnat på intervjuerna om och om igen. Så ta en tur i tidsmaskinen, ni med. Följ med tillbaka till 50-talet och lyssna till en artist på randen till "super stardom". Snart skulle Överste Parker lägga locket på och då kunde allmänheten bara kommunicera med Elvis genom hans musik. Vi kommer honom aldrig närmare än så här. En fantastisk skiva - I can't wait for vol. 2!

Anm.

* Elvis uppträdde i Vegas 23 april-6 maj 1956.

Högsta betyg: + + + + + (5)

TILLBAKA